Jag var där i helgen för att tillsammans med Annika Leone och Linda-Marie Nilsson prata om ”bikinikroppen”, det vill säga idén om en kropp som förtjänar att få ha bikini på sig offentligt, eller kanske över huvud taget.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det är en sån dubbel grej att vara med i sådana samtal. Å ena sidan är det viktigt att ha dem, för vi lever i en värld som gör sitt bästa för att få folk att må dåligt över sina kroppar.
Å andra sidan kan jag känna som de där tanterna med plakaten där det står ”I can’t believe I still have to protest this shit”. Hur många gånger ska vi behöva säga samma saker?
I alla fall. Bra samtal, bra saker sades.
Ganska raskt efteråt började det komma kommentarer på programmets Facebookinlägg om panelen, många positiva men även ganska många otrevliga. Helt normalt för internet, tyvärr, och inte minst när det pratas om kroppar och storlek och utseende.
Mycket skitsnack om hälsa. (Nej, ni ”bryr” er inte om oss. Nej, övervikt behöver varken bero på eller leda till ohälsa. Nej, nej, nej.) Mycket generella elakheter. Men också resonemang om att folk inte vill se sånt, att de hellre vill att ”vi” har en rejält tilltagen baddräkt eller håller oss i vassen. Eller förstås allra helst hemma.
Och där tappar jag all förmåga att försöka förstå eller resonera. (Jag ljuger, den var borta för länge sen.)
Varför tycker någon att det är ett argument vad de vill och inte vill se? Varför tycker de att deras (dumma) preferenser är relevanta över huvud taget?
Jag skiter blankt i vad du vill se, ännu mer än vad jag skiter i vad du tycker om min kropp när du väl ser den. Din vilja sitter i skogen och spelar flöjt, brukade min mamma säga när jag var liten.
Jag har inget som helst ansvar att se ut på ett visst sätt för någon annans skull. Med pyttesmå förbehåll för lagstiftning om anstöt och hets mot folkgrupp så får och kan jag klä mig precis hur som helst. Ja, det kan vara klokt med vissa Ribbingska eftergifter för klädkoder och specifika kontexter, men det handlar inte om vad folk ”vill se”.
Och även utanför stranden är det viktigt att komma ihåg: Jag har ingen skyldighet att vara snygg eller ”göra mitt bästa” eller för någon annans åskådning.
Jag har knappt skyldighet att vara hel och ren. Om jag vill klä mig tajt och knögligt, eller slappt och flaxigt, eller i tjugo olika mönster och färger samtidigt, eller för att maximera mängden fritt fladdrande celluliter som får frisk luft, så får jag det.
Samt: Ibland har jag baddräkt för att det är praktiskt när man hoppar och skuttar. Ibland har jag bikini för att det är lättare att dra av och på om man kommer att bada flera gånger men inte vill sitta i blött.
Ibland har jag bikini för att jag när en illusion om att jag kanske kan bli lite brun på magen. Eller för att jag inte hittar min baddräkt. Eller för att jag kände för det.
Oavsett vilket är min kropp en strandkropp på stranden och en bikinikropp när den är i bikini. Den behöver inte förtjäna sin plats där, den behöver inte ursäktas och kamoufleras och gömmas för att störa så lite som möjligt.
Jag får säla och vältra mig och dallra och guppa precis hur jag vill. Det är ingen som tvingar dig att titta. Om du inte vill se sånt får du stanna hemma, och dra ner persiennerna för säkerhets skull.
Om du ändå envisas med att gå till stranden så behöver du inte berätta vare sig för din kompis eller för internet vad du VILL se.
Sköt dig själv och skit i andra. Och håll käft. Puss!
