I hela mitt liv har folk i mina etniskt svenska umgängeskretsar skämtat om och drivit med mitt ursprung. Jag var alltid halvblatten eller juggen. Detta trots att jag kan räkna orden jag kan säga på bosniska på tio fingrar. När jag var liten och någon sa att jag var 50 procent svensk och 50 procent bosnisk skrek jag motvilligt: ”NEJ! Jag är minst 75 procent svensk!” För jag skämdes helt enkelt, jag skämdes över den bosniska delen – och jag gjorde det länge.
Jag trodde att det var så det var; den delen av mitt ursprung var något som man skulle skämmas för. Den delen var mindre exklusiv. Jag var alltid killen vars efternamn man skrattade åt just därför att det var så svårt att uttala. Och jag skrattade alltid med för allt jag ville var ju bara att vara som de andra. Andersson, Nilsson och alla de där. På så sätt fick jag människorna, som jag i efterhand insåg hånade mig, på min sida. Jag distanserade mig från skammen genom att skratta med de andra, skratta åt mig själv. Karabegovic blev av sexåriga Dennis snabbt utbytt till min mammas efternamn Thunell. På så sätt slapp jag kommentarerna, frågorna och skratten.
Denna process har fortskridit, men någonstans i mitten av högstadiet när jag på allvar började att intressera mig för politik, antirasism och kampen mot SD så insåg jag ganska snabbt att det inte var strukturerna i kompisgängen som det var fel på.
Det var samhällets strukturer. Samhällets normer som mynnar ut i att om du inte heter rätt, ser ut på rätt sätt och helt enkelt ÄR rätt, ja då kommer vi att trycka dit dig. Först då tog jag upp mitt riktiga efternamn, Karabegovic, likt ett slagträ för att slå tillbaka. Aldrig tidigare hade jag förstått att de islamofobiska tendenserna som började att visa sig allt tydligare i både mina kompiskretsar här i Lindesberg såväl som i samhället i stort faktiskt trampade på mig, min pappa och halva min släkt. Att när folk snackade om att ”de våldtar”, ”de lyfter bara bidrag”, ”de är lata”, ja då talade de ju faktiskt skit och generaliserade över 50 procent av det jag är, 50 procent av min släkt, 50 procent av det blod som rinner i mina ådror. Detta gjorde de när jag satt med, det fick fan räcka.
Jag skäms fortfarande, men det är inte längre mitt namn som är dilemmat. Jag skäms över att jag skämdes då. Jag skäms över att vi lever i ett samhälle vars normer tillät en sexåring att tycka att det var honom det var fel på och inte samhället. Jag skäms över att det här fortfarande händer.
Min pappa flydde inte från ett krigshärjat och muslimförtryckande Balkan därför att JAG skulle se på när dessa islamofobiska tendenser, som kostade tusentals liv, så snabbt vinner mark igen. Min pappa ska inte behöva fly igen. Personligen tror jag att det bästa vapnet mot fascismen är pennan och samtalet. Jag tror på att ett enat samhälle börjar utanför din egen dörr. I mitt fall, Lindesberg. När vi här i staden kan identifiera oss med varandra oavsett bostadsområde eller religion, ja då kommer vi också att kunna ånga på helt utan problem. Därför kommer jag att arbeta för just det, att vi alla här i Lindesberg ska kunna känna sig välkomna och trygga. Mina gator är till 100 procent också dina gator.
