Jag rafsar i min väska, kollar så att jag har med mig allt. Manuskort, mobil, nycklar.
En liten svartgul, laminerad bild faller ut ur ytterfacket. Den föreställer en buss. Under bussen står det ”Minibuss”. Designen är enkel, likt de skyltar som finns på offentliga toaletters könshänvisningar. Pictogrambild kallas det. Jag tar upp den, pausar min stress. Det är Martins bild. Han måste ha den för att vara helt säker på vart han är på väg, när skolan är slut. Han behöver sådana bilder till det mesta. När vi ska till matsalen. ”Mat”. Ta på sig skorna. ”Skor”.
Jag lägger tillbaka bilden i väskan. Den bränner lite i ytterfacket på tåget till giget, och jag funderar på hur mycket ett arbete definierar en människa.
Höst tjugohundratretton. Efter tre år på Sveriges Radio och ett halvår av sporadiskt frilansande var karriär det sista jag orkade tänka på. Jag har alltid haft feta problem med att identifiera mig med det ordet överhuvudtaget, ändå viskade tusen hjärnspöken i mitt huvud ”Och nu då? Vad är nästa steg?” Jag läste jobbannons efter jobbannons med avsändare mediebranschen, och allt jag fick var prestationsångest. Fuck it. Jag skrev upp mig på en skolas vikarielista. Jag ville bara betala min hyra och köpa mat. Och sluta oroa mig över att frilansinkomsterna var så fläckvisa. Hördes och syntes, det gjorde jag väl för fan tillräckligt ändå?
Två veckors vikariat på särskolan blev till flera, blev till månader. Blev ett halvår. 30 timmar i veckan. Nu handlar det inte längre bara om en trygg inkomst. Assistentjobbet blev en biljett bort från individualismens ågren.
Ändå har jag skämts. Aldrig för just själva yrket, men däremot det faktum att jag inte gör det som förväntas av mig. Just för att det blir en påminnelse om allt jag inte är men borde vara: företagsam, driven, resolut. Ledorden för min generation. Jag skulle säkert kunna frilansa på heltid, om jag bara lade manken till. Jag har förutsättningarna och rätt cv. Så varför gör jag inte det? Vad är det för fel på mig?
Jag ska väl vilja det, till varje pris?
Jag erkänner att jag ibland har undvikit att berätta om mina 75 procent där, när folk frågar vad jag gör. För att jag inte orkar reaktionerna. För att många har ett tonläge och en blick som säger att det inte kan vara mitt egna val, utan något jag helt enkelt blivit tvungen till att göra. En dipp. Ett misslyckande.
Och jag har skämts, för att jag har skämts. Min självbild har många gånger känts som en urvriden skurtrasa.
Måndag igen. Det är en av de där första vårdagarna, och jag och Martin är på promenad. Vi sätter oss på en bänk och blundar mot solen. Även om Martin inte kan kommunicera i längre fraser eller meningsutbyten, så är han en av de mest känslomässigt uttrycksfulla jag känner. I sitt kroppsspråk, i sitt skratt.
Han tar min hand, drar den mot sig och visar att han vill att jag ska hålla om honom. Lutar huvudet mot min axel, säger ”åh.”
Jag tänker på hur jag har famlat efter en tillvaro där personligt och varumärke inte är ord som kopplas samman. Där någon tycker att jag är bra, för att jag är. Inte för vad jag har gjort eller kommer att prestera.
Så vänder jag blicken mot Martin. Han sitter ju här, bredvid mig.
