Det är vad som händer när böcker blir till litteratur. Det blir större än bara texten eller innehållet mellan pärmarna. Det blir till kultur, det nästlar sig in i människors tanke- och idévärldar. Det blir en del av livet. I förra veckan gick Alfons Åbergs skapare Gunilla Bergström bort. En enorm förlust för hela världen, böckerna om Alfons Åberg har getts ut på över 30 olika språk. Både när och fjärran har barn kunnat ta del av saker som barn ofta känner men kanske inte alltid själva kan uttrycka; ensamhet, sorg, att inte kunna somna. Det låter banalt när man säger det sådär, men med handen på hjärtat är det inte många vuxna som kan hantera sådana saker heller. I bästa fall lär man sig leva med det helt enkelt.

När min systerdotter föddes förstod jag någonting fundamentalt om konceptet tid, och det är att människan av ren nödvändighet måste vara omedveten om tidens gång. Vi kan inte känna åldrandet i kroppen medvetet för det pågår hela tiden och det skulle göra oss totalt lamslagna att aktivt tänka på det. Ungefär som att vi måste glömma att vi alla en dag kommer att dö. Men att se Mila födas och växa upp gjorde att tiden förkroppsligades i henne. Varje dag någonting nytt i hennes lilla ansikte eller en ny rörelse i hennes motorik. Jag vet nu hur två år kan se ut. Hittills har vi läst böcker i stil med ”Knacka på!” och otaliga pekböcker om Bamse och Babblarna. Men snart är det dags för tunna böcker med hårda pärmar om Lilla syster Kanin, Metteborg och Alfons Åberg.

Barnkultur kan aldrig landa i ett mellanläge, antingen upphöjs det som det renaste och viktigaste vi har (se åsikten: ”Astrid Lindgren borde få nobelpriset i litteratur”) eller så anses det inte särskilt viktigt alls (se: det faktum att en barnboksförfattare aldrig fått nobelpriset i litteratur). Nog måste det finnas en gyllene tredje väg för denna kulturform, som fostrar och formar själva tiden på sätt och vis. När jag ser på Mila så ser jag tiden röra sig i henne. Det mest urmänskliga, det som gör att människan är någonting annat än de andra djuren. Vi kan placera oss själva i tiden och i rummet. Vi är självmedvetna. Det är inte för intet barndomen anses vara en så formativ period i människans liv. Vi präglas av tidens gång och den är aldrig så tydlig som när vi är barn. Därför behöver barnkulturen behandlas varsamt och med respekt för dess skapare. Inte för att vara dramatisk, men framtiden vilar på deras axlar. Harmoniska barn torde bli harmoniska vuxna.

Det är outsägligt sorgligt att Gunilla Bergström avlidit. I snart 50 år har Alfons Åberg gett barn en figur att spegla sig i och kommer så fortsätta i 50 år till om det vill sig väl. Böckerna har klarat tidens tand utan en skråma. Jag ser fram emot den dag då Mila börjar säga ”jag ska bara”. Det är inget mindre än en kvalitetsstämpel. 

För övrigt: Är ditt barn redo för anglosaxisk barnkultur rekommenderar jag varmt Neil Gaimans ”Kyrkogårdsboken”.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.