”Vi har ett planetärt krisläge –- och ingen gör tillräckligt”. Citatet kommer från professorn Johan Rockström i Aftonbladet och är av typen jag läser dagligen.
”Larmrapporterna haglar – ändå fortsätter utsläppen att öka”. Ungefär.
Och nästan exakt så har nyhetsflödet sett ut de senaste året.
Samtidigt i mina sociala medier: Foton från vänners flygresor. Folk som ”unnar sig” att bränna några ton fossila bränslen med familjen för att ”komma bort en stund”.
Är det inte absurt?
Tyvärr ser jag inte lyx i bilderna från flygsemestrarna. Jag ser smältande polaris och mina barn som gråtande klimatflyktingar vid en stängd landsgräns.
Möjligen hade jag också skrivit exakt detta under kompisarnas bilder om jag var lite mindre konflikträdd. Tyvärr har att ”inte lajka, i affekt”, mitt hittills tydligaste påverkningsmedel visat sig vara mycket ineffektivt.
Därför testar jag nu den dåliga stämningen.
Någon säger ”vi ville inte tacka nej till resan med släkten/kompisgänget/jobbet”, en annan känner att den ju har ”jobbat så hårt”/”haft det så svårt”/”drabbats av så mycket sjukdom” och faktiskt är värd det här nu.
Värd att smälta polaris för att ha det bekvämt på någon medelhavsstrand?
Värd att borra upp mer fossila bränslen för att dra till coola New York en gång till?
Värd att gasa växthuseffekten lite till ”innan det är för sent”?
Som om det var så det funkade.
Nej, vill jag skriva. Det är inte rimligt att du ska ”unna dig” den där flygresan. Inte när det faktiskt finns alternativ. Inte när du gör det med hela planetens framtid som insats. Inklusive alla barn och gulliga hundvalpar och vad du nu bryr dig om.
Alla kommer att behöva offra något. Mer än vad som är bekvämt.
Rationaliseringen lever och mår. Alltså den försvarsmekanism som innebär att man i efterhand intalar sig själv att man haft goda intentioner eller goda grunder för sitt beteende. Ett fenomen man även skulle kunna kalla ”en riktigt sugig liten efterhandskonstruktion”.
Är detta vad vi ska säga till barnen när de frågade vad vi gjorde för att bromsa den globala upphettningen?
”Men lilla älskling, jag kämpade ju massor! Jag både rationaliserade och skyllde ifrån mig”.
Jag får inte ihop det. Jag får verkligen inte det. Hur kan vi prata om något annat än klimatet? Hur kan vi tillåta oss att ”unna oss” i det här läget?
Många värjer sig från att ifrågasätta, i rädsla för att skapa dålig stämning.
Tyvärr finns det ganska många saker som är värre än dålig stämning. Förstörda grundvattentäkter till exempel. Miljontals människor på flykt. Epidemier och sjukdomar som sprids på grund av temperaturökningen.
Andra säger ”förändringen måste ske på politiskt håll”, men gör inte ett enda försök, inget radikalt för att påverka. Inte en bojkott av flyg och kött, inte ett deltagande på en demonstration. Som om det vore en fungerande metod att bara sitta och hoppas eller ”inte lajka” – i affekt.
Den som vill se politisk förändring måste jobba för den. Den politiska förändringen kräver tryck från väljarna. Att inspirera andra genom att kapa sina klimatvidrigaste vanor borde väl vara något slags lägstanivå?
Så förlåt för att jag dunkar in min poäng igen:
Det är kanske inte alltid härligt och bekvämt att kämpa för klimatet.
Men det kommer att bli ännu mer obekvämt att låta bli.
Snälla hitta något att ”unna dig” som pajar planeten lite mindre. Tack.