Min mamma hade inget körkort, så vi liftade och väl på plats fixade hon en moppe. Till närmsta by och matbutik var det femton kilometer. Och så bodde vi där i fem år, tills sakerna packades ihop och kördes ner till Stockholm igen.

I efterhand verkar det så enkelt. Det är ju bara att pröva. Och kanske var det andra tider då, tänker jag. Andra tider som gjorde den typen av beslut mycket lättare. Det var inte idiotiskt att släppa ett första handskontrakt i Stockholms innerstad, för det fanns fortfarande en möjlighet att få ett boende utan att vara miljonär. Vi var inte heller olyckliga för att vi inte hade dusch i lägenheten, eller att vi levde utan bil långt från matbutiken. Det tog bara mer tid i anspråk.

Vi måste ställa om. Livet som vi lever det idag kommer inte kunna fortsätta. Jag vet det. Många med mig vet det. Vi vet det. Det ska inte vara nåt brus från bilar, det ska bli tysta elbilar. Det ska inte köpas nån ny mobil vartannat år, det ska sparas på de gamla. Kött ska bli morot och det är nästan lika gott. Plast ska bli papper. Papper ska bli digitalt. Allt ska ändras men ändå förbli likadant. Den gröna kapitalismen tror att den kommer undan. Att inga offer behöver göras. Inga eftergifter. Bara investera grönt och fortsätt konsumera! Och ingen politiker behöver göra sig impopulär genom att kräva det svåra.

Jag tänker på berömda politiska citat. Sånt där som Fråga inte vad ditt land kan göra för dig – fråga vad du kan göra för ditt land eller Samhället är människans verk, om något är fel kan du ändra på det. Stora ord som vågade mana till uppoffringar och framåtanda.

Idag läser jag om sura Ulf Kristersson som tycker regeringsförklaringen är tondöv. Det finns ju inte mycket han tycker är bra överhuvudtaget, så jag är inte förvånad. De andra partierna slåss om huruvida förslaget med fängelser utomlands skulle kunna vara en bra ide. Det är ett ständigt tjafsande. Man kan undra om själva strategin är att göra det politiska samtalet så tråkigt att ingen orkar engagera sig. Anklagelser, påhopp, människor som börjar svettas och gör bort sig, någon som ler segervisst och ”vann” debatten som det ofta heter. Att lyssna till en partiledardebatt har mer och mer blivit som ett av Lars Noréns gamla borgerliga dramer. Men de har ett högre underhållningsvärde.

Att bygga en ny värld som överlever sig själv handlar inte om att vinna debatten. Inte heller om att sitta och tjura i TV över att det större partiet fått igenom något av sina förslag. Politik på 2020-talet borde handla om den enorma omställning vi står inför, vare sig vi vill det eller inte. Jag är övertygad om att det finns massor av brinnande politiker som gör enorma insatser. Min avsikt här är inte att klanka. Men jag önskar mig en lyhördhet för det verkliga politiska samtalet som just nu sker nån annanstans. Som uttrycker sig i missnöje, i kriminalitet. Det uttrycker sig i ungdomar som lider av panikångest och skräck för framtiden. Det uttrycker sig i en allt starkare och bredare folklig rörelse för klimatet. Och att inte lägga örat mot de rösterna –det är att vara tondöv. 

Jag saknar min barndoms radikalitet och framtidstro. Det är som om jag håller på att bli naturromantiker, en 2020-talets gröna-vågare som bara inte vågar. Som krampaktigt håller mig kvar i lägenheten i stan med en uppsjö av förklaringar på varför allt annat vore omöjligt. Jag saknar framför allt fantasin om den nya världen. Hur skulle den kunna se ut? Låt oss välkomna en ny grön radikalitet. Vi kanske inte liftar till landet, men vi är inte dummare än våra förfäder.

Det som skiljer människan från djuren är att vi kan tänka ut saker innan de blir till, skrev Marx. Så låt oss börja!