Ann-Helen Meyer von Bremen: Jag saknar kossan Bossa varje dag

Hennes rödvita öron var alltid i rörelse, viftande bort flugor men framför allt, pejlande in varje ljud oavsett om det var en smygande räv, en skränande grågås eller en människas steg. Hon hette Bossa och hade total koll på allt som rörde sig inom hennes drottningrike, för en drottning var hon, vår ledarkossa. Vi bestämde kanske över de andra korna, men inte över henne. Varje gång jag närmade mig den lilla hjorden var det hon som allra först hörde och sedan såg mig. Det är något speciellt att bli sedd, igenkänd och välkomnad av ett djur.

”Vi behöver djuren för att komma ur vår artegoism”, säger Göran Greider i veckans samtal. Jag förstår precis vad han menar. Relationer, både till människor och djur, gör våra liv så mycket rikare och hjälper oss att förstå oss själva bättre.

I höstas blev Bossa allvarligt sjuk. Vi förstod att det var slut och att det var vårt ansvar att avliva henne.

De rödvita viftande, lyssnade öronen med de långa vackra pälstofsarna är borta för alltid. Och jag saknar dem varje dag.

Välkommen till veckans tidning!