Detta farväl till pandemin, åtminstone mentalt, för mig osökt (eller egentligen väldigt sökt) in på andra saker och fenomen som jag känner att vi är extremt klara med, som vi borde vara hundra procent redo att släppa och säga hej då till för alltid. Här är några exempel:
Dreads på vita personer
De vänsteraktivister (för bildbevis: se Per Englunds nya bok ”Slaget om Göteborg”), hippies, rockstjärnor och surfare som under tidigt 90-tal korvade ihop sitt raka, västerländska hår till små korvar, helt ovetandes om begreppet kulturell appropriering, är i princip förlåtna i mina ögon. Men att vi fortfarande, år 2021, har en vit kulturminister i Sverige med ett fågelbo av dreads mitt på huvudet och att superstjärnor som Justin Bieber ”skaffar dreadlocks” är för mig obegripligt.
Varför? Jo, för att:
1. Det är en frisyr med koppling till en svart, religiös rörelse (rastafari). Är verkligen Amanda och Justin rastafarianer?
2. Det är extremt få som passar i dreads, oavsett hudfärg.
3. Det är väldigt svårt att få till snygga, fräscha dreads.
4. Att som vit person ha dreads på 2000-talet signalerar att man har missat så mycket av samhällsdebatten att det gör mig rädd. Nu tycker jag att vi säger goodbye till det här hemska estetiska uttrycket en gång för alla.
Vattenskotrar
Jag vet att man kanske inte ska använda ordet efterbliven, så jag försöker hitta ett annat ord som kan beskriva den primitiva, obegripliga fascination för vattenskotrar som framförallt ungdomar och unga vuxna verkar hysa. Det finns bara nackdelar med vattenskotrar: de låter fruktansvärt, de smutsar ner miljön, de är farliga, och de bidrar till precis noll motion för de som kör dem. Med andra ord: det finns ingen anledning till att fortsätta tillåta dem.
Hej då, motormonster!
Överanvändning av ”hat” och ”älska”
Nej, man är inte transhatare bara för att man hävdar att det finns något som heter biologiskt kön.
No, man är inte kvinnohatare bara för att man uttrycker sitt ointresse för hudvård.
Nä, man är inte manshatare bara för att man levererar statistik och fakta om mäns överrepresentation i våldsbrott.
Hat är ett väldigt starkt ord och alla som någon gång känt hat vet att det kan vara en fysiskt smärtsam, genomträngande och fruktansvärd känsla som liksom tar hela ens väsen i besittning. Ord betyder faktiskt något och därför förskjuts dess betydelse, eller till och med urvattnas totalt, när det används för ofta, för slarvigt och för godtyckligt.
Samma sak med verbet älska, och här måste jag credda journalisten Annika Sundberg som var först med denna spaning i P1-programmet ”Spanarna”. Det har gått så långt i det slentrianmässiga användandet av älska att barn till och med har börjat använda det tillsammans med negationer; ”jag älskar inte potatissoppa/morotsallad/grönkålspasta”, säger de för att beskriva att de helst inte vill äta maten som står framför dem. Tänk vad mycket som man inte älskar som man ändå måste äta och göra under ett liv. Till skillnad från många andra språk är svenskan rätt fattigt på synonymer, men nu måste vi faktiskt sluta överanvända ”älska” och ”hat” och vara lite mer kreativa med språkliga nyanser och lingvistiska utmaningar.
Två män gör en podcast ihop
Det var inte ens en rolig idé från början när Filip och Fredrik, Alex och Sigge, och alla andra poddar som utgår från den slappa idén ”två kända killar sitter och pratar tillsammans en timme”, startade den här trenden för snart tio år sedan. Därför är det obegripligt att det startades ytterligare en i samma genre för knappt ett år sen: ”Två män i en podd” med kulturjournalisterna Daniel Sjölin och Eric Schüldt. Mina gäspningar vill aldrig ta slut.
Alla vet att män inte är så bra på att lyssna (nej, det är självklart inte biologiskt betingat) utan mest bara väntar in tills det är deras tur att prata och sen påbörjar monologen.
Det enda undantaget är den numera nedlagda ”Februaripodden” med Jonatan Unge och Ola Söderholm. De var inte särskilt kända på den tiden och de pratade om sånt som i alla fall jag vill höra män prata om: misslyckanden i sängen, oidipala tillkortakommanden, sexuell prestationsångest, och hur det kändes att precis ha opererat bort förhuden. ”Februaripodden” hade dessutom vett att lägga ner när de var på topp. Låt ovan nämnda manspoddar följa deras exempel. Ciao ciao papichulos!
