Men när jag läser Ronja Mylius dagbok från det nordiska oljeupprorets hela vecka är min känsla att det var en stor framgång. Inte bara för att hon ger ett exempel på ett gruvföretag som efter deras aktion inte fick sitt tillstånd, utan framför allt för att hon gestaltar den betydelse det fysiska mötet haft för henne och andra. Och för att så många som inte ville/vågade delta som aktivister, ändå  kom med blommor, stod vid kanten och hurrade, eller bara kom dit till en filmvisning.

Jag tänker att det bygger en rörelse och att det är en enorm framgång.

Och precis som vi med skräck tänker på klimatets så kallade tipping points, när olika mekanismer i upphettningen utlöser andra i en kedjereaktion, så finns det väl också en tipping point i klimatpolitiken, tänker jag.

I veckans tidning sätter författaren Elise Karlsson ord på just detta med brytpunkter – fast i ett helt annat sammanhang. Hon talar om smuts, utifrån sin kommande bok med samma namn och konstaterar: ”Ibland märker man ingen skillnad fast man städar och städar – man får aldrig bort den där fläcken. Men så en dag är den borta för att man har gnuggat på den i tio års tid.”

Hon tänker att det är så metoo fungerat, alla de här berättelserna som folk har hållit för sig själva i åratal och till slut finns det en möjlighet att prata om övergreppen, att rucka på något lite grann.

Jag ryser när jag läser Elise Karlssons ord: ”Sara Danius tog våra berättelser på allvar och det ändrade allt.”

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.