Det är i frisörstolen det händer. Med frätande kemikalier stickandes i näsborrarna och tjuvlyssnat sorl i öronen, tycker jag mig se något i spegeln. Kan det vara…? Jo, det är det. Tre vitgrå hårstrån på hjässan avtecknar sig plötsligt under de obarmhärtiga lysrören. Det är inte fåfänga som slår mig i solar plexus. Det är insikten om min egen dödlighet. Liksom, här har jag gått och tuggat tuggummi och existerat och hållit på utan att tänka på att min kropp håller på att stänga ner, och att när den har stängt ner så är det slut. Det är så grovt, att vi ska dö?!
Känner ett akut smärtsamt släktskap med 80-åringar som säger att de känner sig som 40, ni vet. Det är alltså inte ett gulligt och lite nostalgiskt skämt fattar jag nu, de menar det. Precis som jag, som känner mig som 20 men tydligen är PÅ VÄG MOT GRAVEN enligt mina hårsäckar. Utan att jag märkt det har kroppen tippat över till andra sidan, från tillväxt till synbart påbörjat förfall. You had a good run, men nu det börjar lida mot sitt slut vännen. Och med dessa hårstrån kan jag inte längre självsäkert säga “vi kommer aldrig att dö”.
Ja, jag brukar sägaså, mest för att jag inte orkar med något annat. Men det finns också belägg. Med gensaxar och artificiell intelligens galopperar utvecklingen fram – flera forskare hävdar att vi inte bara kommer att leva väldigt mycket längre, utan även snudda vid odödlighet. Det låter kanon, men alla dessa medicintekniska framsteg får de verkligen rappa på med om JAG ska hinna bli odödlig, och det är trots allt det viktigaste. Alla med dödsångest som säger nåt annat ljuger.
Jag ringer pappa, som säger det många säger om att närma sig döden: “Om man är nöjd och mår bra så känner man sig klar”. Jag vet inte. Okej, vissa kanske säger så på ålderns höst, men hur ofta vill man sluta med något man mår bra av?
Min kompis infallsvinkel är att det är bra att vi ska dö för då “tar vi vara på livet mer”. Vill inte vara sån men, han är en sönderstressad småbarnsfarsa som hatar sitt jobb. Precis som oss alla andra, som kånkar matkassar i novembermörker och lydigt passar tandläkartider. Tar vara på livet? Ring mig från en flytande sexfest i Bahamas med en inoljad Benicio del Toro, intravenös ecstasy och hummer till frukost så kan vi prata.
Nej, det argumentet köper jag inte. Tvärtom. Om jag visste att jag skulle leva i 300 år till skulle jag kunna unna mig just flytande sexfester med en inoljad Benicio del Toro och intravenös ecstasy. Ingen “det är en dag i morgon också” där inte. Vad är väl en årslång baksmälla i en evighet?
Kruxet är förstås att man ogärna vill ha en hundraårings kropp, eller för den delen en 300-årings. Det finns lösningar på det, man kan göra som svenska Anders Sandberg och miljardärkändisar som Jeff Bezos och signera ett kontrakt med ett kryonikföretag som fryser ned ens huvud strax innan man trillar av pinn – i hopp om att vakna upp i en framtid med cyborg-tvättbräda. Eller, så hoppas man att Elon Musk och gänget slutar tönta sig med till exempel rymden och ser till att göra något vettigt av hela ai-grejen.
För inspo kan de titta på serien “Upload” på Prime Video, som utspelar sig i en framtid där vi kan ladda upp våra medvetanden innan vi dör – och sedan leva vidare, eventuellt då i en simulation där vi kan välja hur vi själva och våra omgivningar ser ut. Jag skulle inte ens behöva det. Jag skulle vara okej med att inte ha någon kropp alls.
Det här året har jag varit deppig och följaktligen spenderat oändligt många timmar framför tv:n, utan minsta sug att göra något annat – typ själv se till att ha en spännande tillvaro med twists and turns, istället för att titta på andras. Jag skulle lätt kunna lägga sisådär 150 år på att bara få betrakta hur det går i den verkliga världen utan att bli uttråkad, och framför allt – utan att hellre välja att mitt medvetande helt ska upphöra.
Men ni snillen, det börjar bli akut! Jag och mina grå hår har inte långt kvar.
