Jag går och tänker på Guld-Lars, gitarristen i KSMB och Köttgrottorna. Han var min kompis. Nu är han död. Han dog sista dagen i mars och det var väntat. Han sa aldrig till mej vad det var för fel på honom. Han ville inte snacka om det. Överhuvudtaget ville han inte snacka känslor, på det här moderna sättet. Det fick han mycket skit för.
Jag kunde ibland också klaga över honom, hur hemlig han var med sina förhållanden och hur det kändes. Han ville inte öppna sitt innersta. Jag måste säja att nu när jag går här och saknar honom, som fan, måste jag ge honom rätt.
Eller rätt, vem fan har rätt om känslor. Jag har svårt att tänka på nåt annat så jag skriver om Guld-Lars. Men det känns så meningslöst att skriva om sorgen jag känner, ni vet väl själva hur det känns att mista nån man tycker jävligt mycket om?
Det finns en sån icke ifrågasatt norm bland den välmenande välutbildade, att man ska sätta ord på känslorna. Att man är socialt kompetent om man kan beskriva vad man känner. Jag tycker inte det lyckas speciellt bra. Vi lyckas för det mesta bara fylla i dom förstreckade figurerna som känslopjunkmedia gjort upp åt oss.
Det var nåt jävligt bra det där som Freud och dom kom på, att man ska kunna prata om alla drömmar och knäppa infall, att det finns en bot i att kunna förmedla sitt omedvetna själsliv till sej själv, genom att snacka om det med andra. Problemet är att i en modernitet som vår, där allting har blivit till en vara, är känslorna också varor.
Är man B-kändis, som jag, kan jag sälja mina tårar för en viss summa pengar. Man räknar ut summan genom att översätta tiden jag får med mina tårar i soffan hos Malou efter 10, till exempel, man översätter den tv-tiden till lika många minuter tv-reklam, där har du priset.
Och det är alltid för lite betalt.
Guld-Lars vägrade att fylla i EQ-testet. Han vägrade också göra karriär. Det beundrade jag honom för. Han jobbade på posten hela sitt yrkesliv, han kunde ha fortsatt harva runt med KSMB som gjorde sej ett stort namn i början på 80-talet, men han la ner och fortsatte lira med Köttgrottorna på hobbybasis istället, helt enkelt för att det var roligare. Heder åt honom och Johan Johansson som hade kurage nog att lämna tom framgång för nåt som är verkligt och levande istället.
Men så ska man ju inte göra enligt rådande norm. Många kan inte alls förstå det där, att man bangar från nåt som är framgångsrikt.
Många kan inte förstå att man kanske inte i varje given situation vill instagramma sitt innersta. Man har inget att dölja och Instagram samlar ihop ens hjärta och säljer det, man har blivit sin egen förtryckare i framgångens namn. Man gör våld på sina vackraste känslor, klär av dom nakna och låter dom löpa gatlopp i sociala medier.
Men många gör som jag och beundrar dom som vågar hoppa av. Vi älskar Thåström som sjunger Släpp aldrig in dom och som står där på scenen och verkar ge fan i vad folk tycker. Vi beundrar folk som inte verkar ha nåt att sälja. Det är det som är så attraktivt med den moderne Sherlock Holmes, till exempel. Han söker inte bekräftelse.
Sociala medier och modern kultur har gjort oss så barnsliga! Eller mej i alla fall. Innan det här stycket som handlar om Thåström och Sherlock Holmes gick jag ut på fejan och kollade om jag fått några likes. Det hade jag! Och då började jag fundera på om Thåström kollar sina likes och då kom jag på att jag skulle skriva om honom.
Men egentligen tänker jag på Guld-Lars och hans integritet. Jag menar inte att vi ska hålla käften allihop, att vi ska sluta prata känslor. Jag är en varm anhängare av samtal om känslor. Men jag vet att man kan missuppfatta denna tystnad som till exempel Guld-Lars stod för, det här som ibland kallas mäns känslomässiga handikapp. Tvärtom, skulle jag vilja säja.
Det är ett sätt att skydda sina känslor från att bli en vara som går att handla med.
Det är ett sätt att skydda sina känslors äkthet och djup.
Förstår nån vad jag menar?
