BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag har framhävt mig själv. Sagt att jag är snäll. Jättesnäll. Vilket jag är också. Men jag är inte bara snäll, jag är arg också. Jättearg. Det kommer över mig ibland hur arg jag är. Ofta rinner det över på fel personer. Ofta rinner det över hemmavid. Jättedumt. Men säkert är jag inte ensam om det.
Jag är inte bara snäll mot människor. Jag är snäll mot saker också. Så snäll att jag samlat på mig alldeles för mycket av dem. Men nu när det arga rinner över, här hemmavid, så gör det ju inte så mycket att vissa saker ryker. Jag har ju så många. Oavsett hur många som ryker.
– Men gör lite tjänsterätt någon gång och var inte så förbannat rädda för att göra tjänstefel!
Oops, där rök en lampfot här hemmavid, i ilskan över att läkarna (jag drar alla över en kam här, helt vild nu) bara håller på ”sitt område” och vägrar kommunicera med varandra och se hela människan. Vi vet för i helsike att det ena har med det andra att göra! Folk har fått Nobelpriset för mindre.
Hade jag, bara som exempel, varit en programvara och läkarna ingenjörer, hade de åkt ut med huvet före, bara för att de inte rapporterat buggar till varandra på respektive ansvarsområde.
Till exempel så här:
”Bugg i lungan och luftrören – åtgärdat med kortison.” Om jag, i egenskap av lung- och luftrörsansvarig (Senior Lung and Bronchus Manager), inte rapporterar det till blodsockernivåansvarig (Senior Bloodsugar Manager) och benskörhetsdito (Senior Osteoporosis Manager), så är jag rökt. Så noga är det. I programmeringsvärlden. Men inte i människovärlden.
Och apropå människovärden, så hade jag i går, den 10 oktober 2017, velat ställa mig på Migrationsverket i Kållered och skrika samma sak på ett ungefär: Gör lite tjänstefel och låt ungarna stanna så blir det tjänsterätt, i slut-änden! För om vi inte tar hand om dem så veta de icke hur de skola kunna taga hand om oss, sedan när vi skola komma att behöva dem. Ja och sedan skulle jag ha kastat lampfötter (eller något annat de haft gott om där), så det rök ur eluttagen och öronen på både mig och dem som jobbar där på verket. Och hoppats att det var många som hörde och såg mig och kanske rentav blev inspirerade.
Jag gjorde inte det i går, fast jag hade velat, för jag kunde inte. Jag hade annat att göra. Jag hjälpte andra med annat, helt enkelt. Så snäll är jag. Och så arg är jag. Det är svårt att förklara. Precis som en hel del annat som är svårförklarat.
Jag har i helgen till exempel förklarat och bett om ursäkt för ”Sunefilmen” (en av alla), för mina 7-åriga barn. Sagt att det här var på den tiden det var okej att se olika på tjejer/killar. Att filmen är från den tiden det var typ okej att behandla människor olika på grund av olika kön. Sagt att de ska se det som en gammaldags film och att det som sägs där nu är olagligt eller åtminstone snart kommer bli ... Jaaa! Sluuuta, vi vill se filmen nu! Sedan ser jag att det är Morgan Alling och inte Peter Haber som är pappan, vilket tyder på att den inte alls är så gammal. Jag tar snabbt tillbaka mina varningar. Men sen, lika snabbt och VÄLDIGT TYDLIGT får jag utfärda varningarna igen. Sorgen över omoderniteten kommer över mig. Sorgen över att rollerna och normerna cementeras i filmen. I skolan. Utanför skolan. Vi har inte kommit längre (här är det läge att svinga nån sak som gärna får gå sönder).
Lusten att hålla en normkritisk kurs för skolpersonalen, eller främst kanske rektorn, som är arbetsledare, växer. Men jag kan inte hålla i den kursen. Jag skulle vilja kunna, men jag kan inte för jag är mitt uppe i skiten. Men jag är beredd att jobba skiten ur mig för att göra barnen, vår framtid, normsmarta och inte bara klimatsmarta, för jag tänker att det hänger ihop.
Miljö som miljö liksom. Medvetenhet som medvetenhet. Konvention som barnkonvention. Liksom.
Jo, jag skulle kunna hålla i kursen ”hur vi får oss att skratta åt andra saker än de könscementerande”. Ny humor. Snäll humor. Och arg. Gratis. Så snäll är jag.
