VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Jag önskar att det gick. Att jag kunde skriva #notme eller #inteallakvinnor. Nog för att dessa hashtagar redan finns och säkert används i tveksamma syften i det enorma digitala flödet. Men min retoriska poäng framgår säkert. Jag önskar att jag kunde säga att det inte hade hänt mig. Jag önskar att jag kände en enda kvinna som inte hade blivit utsatt för övergrepp, trakasserier eller kränkningar. Men jag gör inte det.
Jag kan inte komma på en enda vuxen kvinna i min närhet som kan säga #notme. Jag önskar att det var en defekt, något avvikande. Om jag var man kunde jag ha den friheten. Jag skulle kunna vara en av männen som inte hade gjort det. I alla fall inbillar jag mig det. Att det finns en hel del män som aldrig har kränkt en kvinna, som aldrig har tafsat, som aldrig gått över någons gränser. Jag behöver inbilla mig det, behöver tro på det. Jag behöver hoppas.
Om jag var en man kunde jag vara fri, åtminstone om jag var rätts sorts man. Jag skulle inte behöva förhålla mig till risken att bli utsatt på samma sätt. Den vore avsevärt mindre. Jag skulle inte behöva dela med mig av jobbiga erfarenheter och på samma gång riskera att bli förlöjligad, förminskad, avfärdad. Men jag vill inte vara man. Jag vill vara kvinna. På samma villkor. Jag vill vara fri. Jag vill bli tagen på allvar. Jag vill inte att någon kommenterar min kropp medan jag säger viktiga saker.
Det betyder inte att man aldrig får flirta med mig men vilken normalt funtad människa som helst har väl en anständig känsla för sammanhang, för ömsesidig interaktion. Att, som vissa gjort, börja jiddra om att det inte skulle vara tillåtet att flirta är i bästa fall neurotiskt men troligen bara en maktstrategi för att förflytta fokus.
Man får inte ta på min bak bara för att man råkar stå bakom mig i garderobskön. Och om jag säger ”stopp, här går min gräns” så betyder det just vad jag säger. Det betyder inte att jag egentligen inte vet var min gräns går, det betyder inte att man får överskrida den för att man själv har ett stort behov av att göra det. Hur självklart som helst. Ändå händer det. Hela tiden.
Det händer mig och andra. Och jag vill egentligen inte prata om det för det ligger så mycket skam där. Det är så lätt att tro att jag själv har gjort något fel, att jag inte har fattat spelreglerna, att jag hade för tajta kläder, att mitt nej inte var tydligt nog, att jag förstorar saker, känner för mycket, är lättkränkt och att jag överreagerar. Att vara utsatt, ett offer, ett objekt för andras begär snarare än ett subjekt med förmåga och möjligheter att skapa mig just det liv jag vill ha. Allt det där som får skammen att växa.
Men nej, det är ingenting att skämmas för, skammen tillhör den som har gjort något fel och det är inte jag. Inte vi. Inte i den här situationen. Jag önskar att jag inte behövde skriva det här, att jag aldrig behövde prata om det. Men jag tror att det gör skillnad, det som händer nu, att tystnaden bryts.
Det är ett sätt att lämna tillbaka skammen dit den hör hemma. Jag hoppas på förändring, att det inte kommer att fortsätta. Och erfarenheterna, utsattheten kommer inte kunna trollas bort med tystnad.
Jag vet ju det. Vi har redan försökt.
