Det byggs om på Järntorget, det har väl nästan ingen missat. Nya spårvagnsspår ska till och lite till. Och när jag står och tittar ut över hela den här arbetsplatsen, som det ju är, tänker jag att det måste vara en ren njutning att få leda om trafiken varje gång ett nytt hål ska grävas, och vara en sån som gillar det. För den som inte gillar det här med omledning av färdväg så måste det vara förfärligt att behöva bli störd i sina invanda färdvägar. Det blev väldigt tydligt när jag och en kollega rörde oss runt torget häromveckan och skulle ta lite rörliga bilder på det som vi tyckte var fantastiskt medan andra tyckte tvärtom. Eller tyckte, de körde sina bilar på ett sådant sätt att det blev tydligt vad de tyckte. Det blev till slut så tydligt att vi kunde förutse beteendet genom vilka bilmärken de hade. Det är inte första gången jag tycker mig kunna utläsa klasstillhörighet, ekonomisk framgång, socialgrupp och empatisk förmåga med mera genom bilmärken, och jag är säkert inte heller den enda, men det är alltid lika fascinerande och tydligt. En rolig lek en ledig vårdag och vill man utveckla den leken som vi kan kalla ”gissa klass” så kan man googla registreringsskylten och få fram det rätta svaret, och njuta av rätt och fel i fördomsträsket. Jag har själv inte gått så långt att jag sökt facit utan är kvar i njutningen av att gissa. Kanske är jag rädd för det rätta svaret? Rädd att ha fel? Eller ännu värre, rädd att ha rätt.

Nästan samma typ av rädsla som inför brevet från Pensionsmyndigheten eller skattemyndigheten. Jag brukar gissa på det värsta innan jag öppnar för att inte bli så besviken. En krona i pension och en massa tusen i skatteskuld.

Likadant efter den årliga mammografin, gissa det värsta, trots att jag inte ens tillhör riskgruppen, för att sedan bli lättad när jag öppnar kuvertet. ”Mammografin visade inga tecken på cancer”, tack staten för undersökningen. För att sedan direkt tänka på alla dem som har visat tecken på cancer.

Jag kan inte rå för det. Det är som ett tvång, jag måste tänka tvärtom. 

Nån skriver om hur det är att vara gift, jag vill direkt skriva om den som aldrig blir det.

Välkommen på årliga skolkonserten med musikklasserna! Nej tack, jag kommer bara sitta och tänka på de som sökte och inte kom in. Jag går hellre på en konsert med de som aldrig kom in. Jag såg och hörde en ung man med barnvagn ropa till den som förmodligen var mamman till barnet: ”Dom fick den! Lägenheten är deras. Dom köpte den!”. Direkt tänker jag på mannen och kvinnan runt hörnet som han just passerat och som ingenstans har att bo. ”Tre komma en gick den för!”. Tre komma fuck you too, tänker jag då.

Jag blir inte rik, bara innehållsrik, som jag brukar skämta om mig själv för att inte tippa över, när jag ser andra bli rika på att berätta dråpliga historier som berör men ändå inte riktigt tillför. Hur långt kan jag gå, hur mycket kan jag ge av mig själv utan att få särskilt mycket tillbaka? Tydligen ganska långt och väldigt mycket. ”Åsa, släpp det där med politiken och orättvisor och var bara rolig! Sluta tänka tvärtom, släpp djupet! Starta aktiebolag!” Orden kommer från samma medmänniska som inte nog påpekat vikten av att jag bevarar min särart och aldrig gör avkall på mitt perspektiv. Vad har hänt? Synen på lycka och framgång, jämställd med enkom ekonomisk framgång, har vuxit sig så stark att inte ens vi som är ämnade att se världen från ett annat håll längre tycker att det är värt ansträngningen om vi inte ”drar in” så pass mycket att vi har råd att köpa nännys och städhjälp och annat medan vi fortsätter påstå att vi är röda i själen och hjärtat och samtidigt börjar gny över rädslan att behöva betala för mycket skatt för att vi har ett AB... Bla bla blä blä.

Skaffa perspektiv! 

Avundsjuk? Ja och nej.

Själv kör jag begagnad Skoda. Det är arbetarklass. Min sambo har betalat den. Cash. Det är medelklass.