Men som vi går där i den anemiska novemberluften säger min kollega plötsligt: "Jag känner mig svartlistad i teatervärlden." Jag: "Jaha, varför det?" Hon: "Jag vet inte, men det har ju blivit svårare sedan man tvingades börja kvotera in invandrare."
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Vi har hunnit fram till lunchrestaurangen, och medan vi beställer vår pakistanska mat tänker jag att hon kanske skämtar. "Kvotera in invandrare?" frågar jag med ett försiktigt leende medan vi sätter oss. Det är nu jag ska inse att min kollega bara har en dålig humordag. Men icke.
"Ja, jag sökte ju ett chefsjobb för några år sedan, men det gick till en invandrare. Jag förstår att de måste göra så, det är inte det. Men jag är väldigt kompetent. Jag är ingen rasist, för jag försökte ge en roll till en svart skådespelerska en gång, men chefen tyckte inte att hon skulle spela piga. Det var ju inte så jag menade. Hon hade kunnat spela vad som helst – hon var inte från förorten eller så."
Jag sitter där. Vid det gedigna träbordet. Plötsligt har jag svårt att äta. Vad ska jag göra nu? Få ett vredesutbrott? Gå därifrån? Argumentera? Kvinnan framför mig är ingen främling, men inte heller en vän. Vi har ingen privat relation som jag skulle kunna lämna bakom mig i avsmak inför hennes groteska utsagor. Kanske har vi en begynnande arbetsrelation. Det är därför vi äter lunch tillsammans. Vi kan eventuellt skapa ett konstnärligt projekt ihop. Men hur ska jag kunna arbeta med någon som mycket konkret sällar sig till den kör som allt mer frenetiskt pumpar ut alternativa fakta om människor med svart hår?
Det fanns en tid då jag hade kunnat kalla sådant tal rasism utan att det ifrågasattes. Den tiden är inte särskilt avlägsen. Kan det vara tio år sedan? Sju? I dag ska det mycket till för att något ska få kallas rasism. Det som i går var rasism är i dag "människors oro". "Vanliga" människors oro, som "eliten" inte förstår. Men min kollega passar perfekt in på den gängse beskrivningen av "eliten"; innerstadsboende kulturproffs.
Och det finns fler.
Författare. Skådespelare. Akademiker. Mot fiskbensparkettgolven i de finkulturella salongerna hörs ett försiktigt klicketi-klickljud av främlingsfientliga klövar. Och jag tänker att jag är dum i huvudet som blir förvånad, precis som jag tydligen var dum i huvudet 2010, när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och jag tänkte att det här – det kommer vi aldrig att godta. Vilka "vi"? Vi som läser och skriver böcker? Vi som ser och skapar teaterföreställningar? Trodde jag att ingen av oss någonsin skulle ge sig till att misstänkliggöra, rentav brännmärka, människor på grund av deras ursprung?
Kanske invaggades jag i falsk trygghet under de första åren efter den borgerliga valsegern 2006, när "vi" uppvisade en så gott som ogenomtränglig, enad front mot förändringar i kulturstödet. Men den gången stod våra egna inkomster på spel.
Hur lång tid har det tagit mitt lunchsällskap att utveckla sin syrade snedblick på kolleger som inte är blonda, och som får jobb hon hade velat ha? Hur lång tid tog det att urlaka de heliga principerna om jämlikhet mellan människor, vilken kan sägas vara grunden för en överväldigande mängd påståenden vi gör från teaterscenen?
Jag går från lunchmötet med en känsla av skam över min överförda självgodhet. Att jag tydligen har gått omkring och inbillat mig att idén om kulturvärlden som någon sorts antirasistisk filterbubbla äger sin riktighet. Givetvis är det inte så.
Någon självklar överenskommelse om var anständighetsgränserna går finns inte längre i någon del av samhället. Det som förut var uppenbart oanständigt är nu något som vi väl för all del kan ha olika åsikter om. Kanske är invandrade kulturarbetare inte värda sina jobb. Kanske är Bowling Green-massakern i alla fall nästan verklighet; det kunde ha hänt! Eller också måste jag börja rusta mig bättre inför mina lunchmöten.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
