BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Jag är 27 år gammal och har bott i Alby i 24 år av mitt liv. Orten har blivit min identitet. Platsen har format mig. Och jag har format platsen. Jag har kämpat för, demonstrerat för, jobbat i och älskat Alby.

Jag vet att Orten är komplex. Som en kärleksrelation typ. Det finns bra stunder, kärleksfulla stunder, och det finns dåliga stunder, stunder där du känner ilska, frustration och ångest. Men de bra stunderna är oftast bättre än de dåliga och det är därför man är kvar i relationen.

Men i dag känner jag att jag vill göra slut med Orten. Jag vill inte bo kvar. Innan var jag bara mig själv, sen fick jag en partner att dela mitt liv med och vi kompromissade. Nu har vi ett barn som vi måste prioritera högst i våra liv. Hela min värld har skiftat i perspektiv.

Ska mitt barn växa upp på en plats som samhället prioriterar lägst i listan? Där statistiken visar på att en större del av barnen inte går ut med godkända betyg? Där barn får se poliser på torget varje dag och där vi får somna till ljudet av helikoptrar som flyger över oss? Där barn får höra att de inte duger till något? Där barn får tända ljus framför bilder av sina vänner och på så sätt lär sig vad R.I.P betyder? Vill jag att mitt barn ska få växa upp på en plats där den beräknade livslängden är kortare än på andra platser? Ska min dotter växa upp på ett ställe där barn helt enkelt inte får vara barn?

Jag vill att mitt barn ska få växa upp på en plats med evig sol och plaskdammar. Där de blir sedda i skolan, där de respekteras och tros på. Där de får höra och känna att de kan bli vilka de vill. Där den enda relation till droger och vapen de får är via actionfilmer. En plats som inte tvingar mitt barn att kämpa mot fördomar utan en plats som låter henne välja vem hon själv vill vara. Jag vet inte om den platsen finns ens.

Men vad händer om vi flyttar? Är jag en svikare? Hur kan jag säga till ungdomarna jag jobbar med att vara stolta över Orten när det ser ut som att jag själv flyr härifrån? Kan jag reppa orten om jag inte längre bor i Orten? Vem är jag? Smutskastar jag Alby när jag säger så? Jag har växt upp med att försvara mitt hem: “Det är inte alls så farligt som ni tror”. Samtidigt ökar löpsedlarna med bilder på ännu fler barn och ungdomar som dödas. Är jag en dålig förälder om jag inte tar mitt barn härifrån då? Borde jag ens skriva den här krönikan?

Samtidigt som man kämpar mot fördomar och stereotyper så är verkligheten inte den utopin man önskar. Paradox.

Om jag väljer bort Alby så känns det mer som en påtvingad exil. Och jag kommer slå varenda person på käften som inte växt upp i Orten och som vågar skuldbelägga vårt val. För ja, jag känner redan skuld och skam för att jag i dag som vuxen har privilegiet att välja bort Orten. Men om du inte växt upp här, om du inte vet vad det innebär så har du inget att säga, då ska du bara vara tyst. Det finns inget romantiskt med misär och nedpissade portar.