Jag har ett minne som några av er kanske delar med mig. Snöstorm. Promenad i vinterkläder till en gul tandläkarbyggnad. Timmarna i stolen med munnen full av mojänger. Lukten av steriliseringsvätskor, och frasandet av grönblåa tandläkarkläder. Fråga någon som haft räls och de kan tydligt berätta om hur tänderna spänner under nätter då metallen just har dragits åt i munnen, och om hur blodet smakar.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I grupper som arbetar aktivt med makt, normer och perspektiv är det viktigt att ge varandra backning i ens erfarenheter. Det handlar om att ge verklighet åt upplevelser och identiteter som de flesta andra människor inte har. Att vara homosexuell till exempel, eller att prata ett språk som ingen av de runt omkring en pratar, det ger en människa perspektiv och minnen som flertalet inte har. Det är svårt att kommunicera kring sådana erfarenheter, eftersom de ofta är så laddade. Att säga: "jag gillar personer av samma kön", kan till och med vara farligt i fel sorts sällskap.
Jag rynkar instinktivt pannan när jag minns momentet med bedövningsnålen alldeles innan jag skulle dra ut en tand hos tandläkaren. Visst, nu ska jag inte ljuga och säga att det bara är tandställningsbarn som har minnen av läderstolen hos tandläkaren, men (och det är ett stort men) det går att säga att vi som haft tandställning är överrepresenterade när det gäller dessa erfarenheter. Det finns fler människor som har dragit ut tänder, men hos tandställningsbarnen har i princip alla gjort det. När någon drar ett skämt om hur en person har skitfula tänder kanske vi tandställningsbarn minns hur det var innan vår förvandling – innan vår mun såg fin och prydlig ut. Vilken tur att vi förändrades och fick normala tänder!
När jag surfar runt i olika forum känner jag igen metodiken med att stärka varandra som jag först lärde mig hos normbrytarna. Rasisterna som ger varandra backning, delar erfarenheter och bygger strategier för att få makt. Det gör mig ledsen så klart. Ibland kritiserar de "safe spaces" – platser där man får uttrycka sig fritt utan att bli kritiserad – och är omedvetna om att de själva har skapat egna "safe spaces". Gå in på ett rasistiskt forum och skriv något som bryter mot de normer som de har satt upp och du blir trakasserad, hatad och ibland dödshotad.
Ingen trodde väl att rasisterna skulle få mer makt i Sverige, men det fick de. Brexit-röstarna gjorde det som media och debattörer sade var omöjligt: de röstade fram ett utträde ur EU. Analyserna har varit skiftande. Folk var less; ville inte bli daltade med av media och PK-eliten. Allmänt missnöje, välfärdsångest och tilltagande globalisering har också flutit runt i kommentarsfält på internet. Och ja, rasism och nationalism så klart.
Jag lämnar små minneskapslar i sakerna som jag skriver. En gång skrev jag en kommentar efter att en dansk polis berättat att han inte tvekade att dra ut tänder på människor som flytt till Danmark, om det skulle behövas. I min kommentar stod det ungefär: "Om någon forskar i framtiden om varför allt gick åt helvete så ska ni veta att detta var vändpunkten."
Min första tandläkare var en okomplicerad person, sedd ur ett barns ögon. Jag förstod att jag var tvungen att gå dit, därför att mina tänder inte såg normala ut och för att hon hjälpte mig. Speciellt en sak hänger kvar i minnet väldigt starkt. På väggen i undersökningsrummet hängde en affisch med texten: "Och ur kaoset talade en röst till mig: le och var glad ty det kunde vara värre. Jag log och var glad och det blev bara värre." När jag var liten förstod jag aldrig vad som menades med det. Det kanske finns en ironi i det men i dag har jag i alla fall fina tänder i raka rader. Så jag ler och är glad.
