Det kunde vara fel av olika slag. Det vanligaste var prepositionerna. Det var en gåta när det var korrekt med på och när det var korrekt med. Språkligt sett kunde man vara på Gotland, men i Visby och hon förklarade tålmodigt hur det förhåller sig. Nämligen att Gotland är en ö och då kan man inte vara i den medan Visby är en stad och då är det orimligt att vara på en stad.
Jag invände att England också är en ö, men man kan inte säga att man är på England – vilket hade varit kul annars. ”Ja, det är nog riktigt att England är en ö, men det är framförallt ett land.”
”Jag kan alltså vara på ländernas öar men inte på länderna.”
”Exakt”, sa hon och bjöd mig på en pepparkaka.
Men problemen fortsatte med andra prepositioner, till exempel ut. I svenskan går man ut väldigt ofta. Man går ut i havet, man går ut på kvällen, man går ut på restaurang, man går ut och går, man går ut i köket och man går ut i hallen men man går in i sovrummet och i alla rum. Men det är inte slut med det. Strax förstår man att svensken står ut med en, spelar ut den ene mot den andra, bjuder ut sig, lånar ut pengar med mera.
Hyresvärdinnan hade inte alltid förklaringar och då nöjde hon sig med att hänvisa till praxis. ”Det heter så”, sa hon.
Jag lyssnade på henne. Behovet att lära mig språket överskuggade alla övriga bekymmer. Varför det? Det fanns en rad praktiska fördelar med att kunna språket, men det var inte mitt primära mål.
Jag ville kunna vara mig själv på svenska. Jag ville vara den människa jag är. Inte en schablon. Hyresvärdinnan delade min åsikt och fortsatte med undervisningen. Det gällde också att lära sig ordens valör. Hon avskydde vad hon kallade ”limited responsibility”-språk.
En dag var min hyresvärdinna upprörd. Hon hade varit på Sophiahemmet – det fina sjukhuset – och hennes gamle läkare var sjukskriven, men det fanns en ung vikarie som hälsade henne välkommen och sa att han skulle ta sig ”en titt” på henne.
Hon blev bestört.
”Man tar sig inga tittar på mig unge man”, sa hon behärskat och gick därifrån.
Hon avskydde det där intimiserande, anspråkslösa idiomet. Hon ville bli undersökt, inte påtittad. Det rådde förbud på ord som förminskar ansvar. Man kan inte anklaga en läkare som tog sig en snabb titt på patienten för försummelse, inte heller klaga på sjuksköterskan som inte ”kollade” bandaget.
Hon retade sig på modeuttryck, på klyschor. Hon blev frustrerad när jag gjorde fel, men förlorade aldrig tålamodet eftersom hon insåg att jag i grund och botten ville lära mig språket, för att jag ville vara den jag är, inte för att bli något annat.
En fråga som upptar mig mycket är om språket påverkar oss på ett omedvetet plan. Låt oss betrakta orden knappt och nästan. Allt fler betraktar dem som synonymer, det vill säga att det ena kan ersätta det andra. Är det så? Man får givetvis säga att någon knappt är fattig, men får man också säga att någon knappt är miljardär? Är det inte bättre att säga att någon nästan är miljardär?
Man kan hävda att det inte spelar någon roll. Är det sant? Har hela svenska folket förträngt alla associationer med orden?
Särskilt i debattartiklar används knappt där det bör stå nästan just för att förminska betydelsen av en händelse. ”Knappt hälften röstade emot” är en lögnaktig beskrivning inte bara i siffror utan också i betydelse. Knappt hälften är inte litet, det är ganska mycket i sammanhanget.
Det är sant att orden undergår betydelseförändringar. Men mitt i alla förändringar finns det också en kärna. Knapphet kommer aldrig att betyda rikedom om inte alla blir galna. Kärlek kommer aldrig att betyda hat. Man har dock uppfunnit ordet hatkärlek.
Orden har ett DNA. När man låtsas ha glömt den, eller ännu värre faktiskt har gjort det, torpederar man inte bara den egentliga förståelsen av det man skriver utan också förståelsen av verkligheten. Språket är människans samlade erfarenheter. Det bör inte användas som en mina. Det bör vara en fyr i mörkret.
