Detta var alltså inte resultatet av en plötslig hungersnöd i norra USA. Det var inte heller så att dessa män var styrda av något knäppt och destruktivt kroppsideal. Utan svälten var högst frivillig, männen hade anmält sig som volontärer till fysiologen Ancel Keys och psykologen Josef Brozeks studie “The Minnesota Starvation Experiment”. Under 13 månader lät forskarna 36 utvalda män i god fysisk och psykisk form genomgå en strikt diet där de under olika faser av experimentet fick äta olika mängder mat. Syftet var att undersöka de långsiktiga effekterna av svält och hur dessa kunde behandlas. Etiskt går experimentet att ifrågasätta – men syftet var gott. Keys och Brozek ville vägleda de allierade så de kunde ge bästa möjliga hjälp till svältoffer i Europa och Asien i slutet av andra världskriget.

Under den mest återhållsamma perioden i The Minnesota Starvation Experiment, som pågick under 24 veckor, fick männen i sig ungefär hälften av sitt normala kaloriintag. De gick ned ungefär ett kilo i veckan och blev snabbt svagare, kallare och mer deprimerade, precis som man kunnat gissa. Studiens långsiktiga resultat var mer oväntade. Männen blev nämligen besatta av mat, de hoardade kokböcker, åt kopiösa mängder utan att känna sig mätta och flera av dem satsade på en ny karriär i matbranschen när experimentet var avklarat.

Jag tänker på detta när jag läser Karolina Ramqvists underbara roman “Bröd och mjölk”. En bok som i princip endast handlar om mat. God mat. Äcklig mat. Extrema mängder mat som äts i ensamhet på natten. Mat som lagas i timmar, med omsorg, för att sedan kräkas upp. Jaget läser kokböcker som biblar och älskar att tillbringa timmar i köket. Ramqvist skriver: “Mat är kärlek. Människor säger det hela tiden, jag hör det allt oftare numera och jag vet att det är sant. Men för mig betydde det också att kärlek var mat”.

Varför är det så intressant att läsa om? Utan att ta ifrån Ramqvist hennes otroliga berättarkonst tror jag inte bara det är den som lockar läsarna. Det är också något med temat som ligger så rätt i tiden. Sverige sprutar ut sig nya kokböcker, nya restauranger, nya produkter och nya Instagramkockar som lagar ragu för tiotusentals följare. Varje gång jag blir bjuden på middag är det så jävla gott. Det är minst tre rätter och någon har alltid bakat bröd. Det är såklart en klassfråga. Mat är förknippat med både kulturellt och ekonomiskt kapital, något många av mina vänner har gott om. Samtidigt är de avancerade middagarna en del av någonting större, en trend där hemmet och hushållet står i centrum.

Att svält kan leda till en besatthet av mat bekräftas av flera av Sveriges största matlagare. Kocken Tina Nordström säger i en intervju med Aftonbladet att hon var ätstörd när hon var yngre. Eller hon beskriver det som att hon “bantade lite för mycket och det kom varningssignaler. Mensen uteblev och lite så där”. Matbloggerskan och kokboksförfattaren Sofia Wood skriver i sin blogg om hur hon under sin tonår höll andan utanför McDonalds för att undvika fettlukten. Frida Lund, som också bloggar om mat, vittnar också om ätstörningar under ungdomen.

De är inte ensamma utan det är nästan som att vi alla blivit männen i Minnesota. För att citera Carrie Bradshaw, kan jag inte låta bli att undra varför vi inte har något bättre för oss än att vispa burrata på helgerna? För även om mat är kärlek är det något med den här besattheten som glitchar. Bland alla ekologiska tomater och egenrullade tortellinis finns det något som känns så fruktansvärt dött.

Jag längtar efter att bli bjuden på en riktigt äcklig middag. En middag som skvallrar om en tilltro till sällskapet och samtalen. En middag där matens funktion får vara att mildra ruset från den billiga vinboxen istället för att vara det allt cirkulerar kring.