Plötsligt stod jag där. Omgiven av människor jag kände förakt för, på en plats jag svurit på att aldrig sätta min fot. Gruppträning på gymmet. Jag har aldrig känt mig så gammal.
Hur hamnade jag här undrar ni?
Vi tar det från början:
Det började i 20-årsåldern. Jag var full av livslust, framtidshopp och hade en känsla av att allt kommer att lösa sig. Jag trodde att bra saker hände bra människor, att jag skulle vara miljonär runt 30 och att Folkpartiet var ett liberalt parti. Jag trodde att jag skulle kunna äta pizza flera gånger i veckan och dricka öl efter jobbet och fortsätta ha mitt BMI på 20,0. Ungdomens naivitet och blåögdhet. Sen fyllde jag 30 och plötsligt fanns det något där. Ett glapp. Glappet mellan sinnet och kroppen, glappet mellan vad jag vill göra och vad jag kan göra. Eller får göra rättare sagt, utan att kroppen trycker ner mig i fosterställning och slår på mig tills jag lovar att aldrig göra om gårdagens dumheter igen.
Jag säger inte att allt var bättre när jag var i 20-årsåldern, verkligen inte. Jag tänker inte heller påstå att livet slutar efter 30, men det är först nu jag plötsligt har börjat förhålla mig till åldrandet på ett konkret sätt i stället för något abstrakt som bara händer runt omkring mig.
Jag känner mig plötsligt som Van Damme, med fötterna på två lastbilar som sakta sakta börjar glida ifrån varandra. I en sådan situation är det lätt att få panik. Det var så jag hamnade på gymmet. Jag hatar gym. Inget får mig att känna mig så tjock som när jag har tränat. Efter ett rejält gympass brukar jag ha sån träningsvärk att jag inte ens orkar hålla in magen. Maginhållning är en livsstilsfråga när man befinner sig i glappet. Jag förnekar problemets existens och dess bakomliggande orsaker precis som Folkpartiet i skolfrågan. Jag ser mig själv som smal, för jag kan inte släppa bilden av mig själv för över tio år sedan. Jag identifierar mig med den bilden, även om allt tyder på att den inte längre är sann. En tanig, liberal yngling som trodde på idealism och människors förmåga att fatta rationella beslut som gynnar individen OCH samhället i stort. Men jag hänger inte längre med. Eller min kropp hänger inte med. Förvirringen är total. Det blir plötsligt så frustrerande att befinna sig där i glappet, känna smärtan i skrevet och titta ner mot den svarta ytan som rusar förbi utan att veta vad som händer om jag faller. Man griper efter halmstrån. Det blir desperata utspel om försvarspolitik eller så hamnar man på gruppträning på gymmet. Det var då jag insåg hur gammal jag var.
I flera dagar efter det passet övervägde jag på allvar att inte torka mig efter att jag varit på toaletten. Jag insåg att jag måste göra förändringar i mitt liv. Det finns inga snabba fixar kvar. Drömmen jag närde som ung om snabba pengar och rikedom är förbi. Enda sättet för mig att tjäna snabba pengar nu efter 30 är att börja sälja knark och det är inte heller helt lätt. Man måste ha bra kontakt med en kran, akta sig för span och jaga folk som inte betalar och skjuta dem i knäskålarna. Då blir det plötsligt som vilket jobb som helst. Jag måste ta mig ur glappet, jag kan inte springa på lastbilar och tro att jag är som Van Damme utan jag måste sätta mig i förarsätet och ta kontrollen. Jag kan inte längre låta bilden av mitt 20-åriga jag eller röstsiffror på över 13 procent styra mina val i dag. Inga mer efterfester mitt i veckan. Äta sallad oftare. Träna regelbundet. Rösta rött.
Och visst, det kommer säkert bli några öl för mycket en tisdag eller att jag slänger iväg en landstingsröst på Folkpartiet och tänker på Leijonborg. Men jag måste sluta identifiera mig med mitt förgångna. Man är det man är. Jag är över 30 och lite tjock.
