I Frankrike jublar man när de inte vinner omedelbart utan maktövertagandet bara skjuts upp några år. Här hemma syns utvecklingen inte bara i våra parlament, utan också på våra gator där nazisterna bereds mark. Högerextremismens våld ursäktas, från sverigedemokratiska misshandelsdomar till nazistisk terror. Vi står vid avgrunden. 

Alarmistiskt, eller hur? Kanske överdrivet till och med. Men en känsla vi många bär på. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det är något som är svårt att förlika sig med. Vi vaknar upp, läser nyheterna och det visar sig att världen fortsatt går åt helvete. Samtidigt hindrar det inte oss från att äta frukost, klä på oss och gå till jobbet som om ingenting har hänt. 

Fast om någon skulle påpeka att det kanske inte är så farligt som vi känner, då blir vi nog riktigt upprörda. Har du bott i en grotta senaste åren eller? Trump, Brexit, Le Pen och så vidare.

När jag började granska mina egna domedagskänslor insåg jag en sak. Det måste vara så här extremhögerns anhängare känner sig.

Nej, jag tror inte att det finns grund för de som tror att Sverige står inför systemkollaps, nationens undergång eller allt möjligt annat som allt från rasistiska Twitterägg till ledarskribenter på Svenska Dagbladet häver ur sig i panik. Men jag tror att deras känslor inte förmildras av att viftas bort. 

Oftast när någon säger att vi ska ta deras oro på allvar så menar de att vi ska gå med på deras verklighetsbeskrivning, jag menar att vi absolut inte ska göra det men förstå att oron är på allvar. Och rädsla är en oerhört dålig grund för dialog.

Min rädsla över samhällsutvecklingen blir inte bättre när omgivningen förklarar för mig hur det egentligen ligger till. Sverige har bra ekonomi, vår välfärd är fortfarande en av världens bästa och arbetslösheten minskar. Visst har vi brister, men överlag går det bra. 

Det gör mig inte ett dugg gladare. Det når helt enkelt inte fram. Så, om mina vänner som är pålästa och delar mina värderingar inte lyckas nå fram till mig, hur fan ska jag nå fram till någon som står på rakt motsatt sida av det politiska spektrumet? 

Det vi har gemensamt förutom rädslan är sökandet efter förändring. 

För den andra sidan erbjuder den växande högerextrema rörelsen ett alternativ till förvaltandet, etablissemanget, byråkratin. Vad erbjuds till dem som är som jag? Vad finns det för oss progressiva som ser samhällsutvecklingen och tänker att vi vill ha något nytt, något bättre?

Små justeringar men i stort sett samma är inte en paroll som får min rädsla att försvinna. Dags att ta den oron på allvar.