– Är det en termometer, frågade han. Sen grät vi och vår resa började. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

I nio månader förberedde jag mig, pratade med familj och kompisar som fått barn, laddade ner appar och läste alla ”att föda”-böcker jag hittade. Jag var inte rädd för att föda, väntade förväntansfullt och hade mitt mantra i huvudet när jag ändå blev nervös: 

”Alla kvinnor i min familj har lyckats föda barn, kvinnorna innan kvinnorna i min familj har fött barn, jag är en kvinna och min kropp är gjord för att föda barn, så allt kommer att gå bra.”  

Sen kom värkarna igång till slut och tydligen var min kropp inte gjord för att föda barn. Eller det är så jag kände efter förlossningen. Ingen bok eller app förberedde en för ett akut kejsarsnitt. Det berättas rent praktiskt och kirurgiskt vad som händer. Men de förbereder dig inte psykiskt och emotionellt. Hela grejen för mig blev som en mardröm som jag fortfarande gråter över. 

Jag hade starka värkar i över tre dagar och kunde inte sova något, åkte ut och in från BB för att jag inte öppnades tillräckligt. Fick lite hjälp på traven och öppnades 4 centimeter, men där sa det stopp igen. Mitt vatten gick, och jag fick värkstimulerande. Hur mycket värkar jag än hade gick det inte framåt som det skulle. I stress kördes jag in till operationssalen. Panik och rädsla. När de tog ut henne fick jag inte hålla henne direkt. I stället rusade en barnmorska ut med henne. 

Kommande dagar på BB var också en mardröm. Hela kroppen gjorde ont. Ett snitt låter som något litet men egentligen har de skurit igenom din hud, dina nerver, dina magmuskler och din livmoder, de har töjt upp ett stort hål och dragit ut barnet. Jag kunde inte gå ordentligt och vågade inte bära henne. Att amma blev en kamp varje gång hon kom åt magen och såret. Jag kunde inte röra mig fritt. Jag blev beroende av min partner de första dagarna. Jag kände mig oduglig och värdelös som mamma. 

Det enda jag kan tänka är att jag inte lyckades med det min kropp var menad att göra. Jag födde inte henne själv utan det var någon annan som tog henne ur min kropp. Jag tänker om och om igen ifall jag skulle kunna gjort något annorlunda. Jag känner mig svag och vek. 

Hur kunde jag inte orka några fler timmar av värkar? Varför gjorde allt så ont? Varför var jag så trött? Varför låg jag ner så länge, jag borde orkat gå mer, kanske hade värkarna hjälpt då? Varför var jag svag och tog epidural? Tänk om det hade gått snabbare utan? Vad är det för fel på min livmoder, varför orkade den inte trycka ner henne ordentligt? Vad gjorde jag för fel? 

Jag hade inte kontroll över min kropp. Jag känner mig som en halv kvinna. Oförmögen att göra det min kropp var menad att göra. 

Jag vet att alla dessa tankar är destruktiva tankar. Men hur mycket än min partner och alla i min närhet säger att jag gjorde mitt bästa och att jag tog rätt beslut i alla lägen så slutar det inte kännas hemskt. Det kommer säkert bli bättre. Och jag är tacksam över att jag fick chansen att göra ett kejsarsnitt, vem vet vad utgången hade blivit annars. Men jag önskar att någon hade förberett en för vad ett akut kejsarsnitt innebar.