Nu när 2018 står för dörren ter sig världen synnerligen dystopisk. Krig, svält, katastrofer och människohandel. 65 miljoner människor på flykt, varav 10 miljoner barn. Nytt världsrekord. Det blåser orkanvindar från höger, vänstern har tappat fotfästet, bankerna beter sig som vanligt, murar byggs, regimer förtrycker och en uppskrämd befolkning i land efter land söker sig till populisternas trygga famn. Och sen har vi ju det där med klimatet …
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Vårt lilla hörn av världen är inte förskonat. Segregation och utanförskap, patriarkat, ökade klyftor, skattefuskare, extremprofit i välfärden, kris för journalistiken, bostadsbubbla, bostadsbrist och ryssen som återigen lurar i vassen. Och till råga på allt rustar vi just nu för ännu en brun jul, på tal om det där med klimatet.
Den slår en på käften ibland – den existentiella ångesten. Vad är poängen? Varför ens försöka när allt ändå är på väg åt helvete?
Men när det känns som allra mörkast försöker jag intala mig själv att vi ändå är på rätt väg. Att vi upplever nutiden som kaotisk för vi befinner oss i det patriarkala samhällets, neoliberalismens och rovkapitalismens sista skälvande dödsrossling.
Jag väljer att tro på Hans Roslings statistiskt bevisade budskap att mänskligheten som helhet aldrig har haft det bättre. Att världen aldrig varit så trygg och säker som den är nu. Självklart står vi inför enorma utmaningar, men vi är ändå något på spåren.
Jag väljer att tro på kraften i civilsamhället, föreningsmänniskorna, folkbildning, på alla nyanlända jag träffat i mitt jobb, som inget hellre vill än att kavla upp ärmarna och bidra till samhället. Att sann representation inte behöver vara mer än ett riksdagsval bort.
Att världens Trumps, Putins, Erdogans, Åkessons och Temers är de sista extrema symptomen på en sjukdom på väg att botas. Människor som i sin rädsla att deras tid snart är förbi gör allt för klamra sig fast vid makten och ta med sig så mycket de bara kan i fallet. De har fortfarande makten att förstöra, men jag tror mer på den kollektiva kraften att bygga något bättre och starkare ur ruinerna (förutom vid ett kärnvapenkrig, då är vi rätt körda).
Och jag väljer framför allt att tro på de som kommer efter. På de som växer upp här och nu. Som av äldre generationer kallas bortskämda, curlade och lättkränkta, men i mina ögon är en generation som inte tar skit. Som kräver respekt och inte finner sig i orättvisor.
Jag gjorde nyligen ett filmjobb om värdegrunder i en lågstadieklass och en mellanstadieklass. Jag blev helt rörd av deras analys- och reflektionsförmåga kring barns okränkbara rättigheter, hur de inte gör skillnad på etnicitet eller kön och hur självklart alla människors lika värde är för dem. Något jag själv inte var i närheten av som nioåring.
Min bevisföring må vara anekdotisk, men det ger mig ändå hopp. Om nutiden. Om framtiden. Att det finns en generation där bakom som bara väntar på att få styra upp skiten. Jag hoppas bara att skit inte är det enda vi lämnar till dem.
