Två av tre svenskar anser att läkare är det yrke som ger högst status och det har uppenbarligen stigit dem åt huvudet. De behandlas som intellektuella giganter och beter sig därefter. I varje rum de äntrar förväntar de sig vördnad och underkastelse. Patienten är blott en besvärande omständighet i deras gnistrande kungadöme – och det märks. 

Vad är det för fel på alla läkare egentligen? Varför är de så otrevliga? Ni vet vad jag menar. Varje gång bemöter de en ungefär som om man vore en sån där miljö-nisse på stan som raggar underskrifter. MÅSTE DU KOMMA HÄR OCH EXISTERA. Vift, sjas, lägg ner. 

Jag fattar att stress och press inte gör under för attityden, men vem tvingade in dem på läkarlinjen under pistolhot? Men till skillnad mot frisörer och servitörer har de fri lejd att behandla människor hur som helst. Vi har inte mycket val. 

Men visst finns det också en förförisk mystik i att de verkar veta så himla mycket? Sånt som vi vanlisar inte ens kan föreställa oss att man KAN veta. En förtrollning som läkare gör absolut ingenting för att bryta.  

Ändå sitter man där och ska behöva svälja ner all form av mänsklig reaktion när läkaren viftar bort ens sömnbesvär med tipset ”du kanske kan släcka lampan?”. Att bli idiotförklarad är sällan härligt. Än mindre när man mår dåligt eller har ont – den gemensamma nämnaren för läkarbesök får man anta. 

En läkare levererade en lika tvärsäker som totalt felaktig utsaga om endometrios, samtidigt som han googlade endometrios framför mig. Liksom, stila dig åtminstone? Så oblygt okunnig, inte ens vett att skämmas. 

En annan skulle prompt in och peta aggressivt i mitt pinfärska munsår, för hur kunde jag veta att det var herpes bara för att herpestabletter alltid fungerat? Jag kan inte vara helt säker, men jag kan ge mig fan på att hon njöt. Det är ett nyckfullt skrå. 

Man ifrågasätter inte, ty man har lärt sig bättre än så. Och det är med läkare som med idiotiska chefer: en kamp omöjlig att vinna. Enda utvägen är att byta och hålla tummarna för att nästa inte är fullblodspsykopat även om allt pekar mot att så förmodligen är fallet. 

Så här kan vi inte ha det. Jag fattar att ni kan massa viktiga grejer. Fakta och ja, vetenskap, och det. Men ni går också en del på tycke och smak va? Om vi ska vara helt ärliga? Vad annat kan förklara de rakt motsatta besked som ofta ges? Att den ene läkarens recept för utbrändhet är sjukskrivning, medan den andre förkunnar att utbrända ska jobba 100 procent eftersom “det aldrig finns medicinska skäl att avstå jobb på grund av psykiska besvär”. Surt sägs det också. Misstänksamt. Det gör det alltid. 

Lyssna, jag är ingen främling för dålig attityd. People — they are the worst. När jag jobbade i kassan på Hemköp gjorde jag det till en sport att vara så dryg som möjligt mot kunderna. Först bara mot lilla-gumman-gubbar, men med tiden kunde det drabba vilken stackare som helst som hade oturen att komma i min väg. Men vet ni vad jag gjorde då? Jag slutade. Bytte jobb. Kan det vara nåt? Lös tanke. 

Jag kan riktigt se framför mig hur alla Lena Anderssons och Agnes Wolds därute nu förnumstigt rättar till glasögonen: ”läkares primära uppgift är inte att vara snälla”. Nej, visst. Vi kan förstås förhålla oss till läkare som robotar – men vad är då poängen med att de är människor? Flera nya studier visar nämligen att AI ger bättre medicinska råd än läkare. Inte bara det. AI uppfattas dessutom som mer empatisk än riktiga läkare. Faktiskt hela tio gånger mer empatisk. 

Jag är inte förvånad. Framöver spås AI ta över stora delar av läkarnas roll. Frågar ni mig kunde det inte gå fort nog. Visst kan även Chat GPT vara störigt viktigpettrig, men säger man åt den att sluta behandla en som en femåring så gör den det. Tänka sig: den blir inte ens förnärmad.