Den bärande tesen i doktor Eberhards bok är att barn bestämmer allt. Omslaget visar en pojke i bylsig flytväst och hockeyhjälm på sniskan. Han ser inte särskilt maktfullkomlig ut. Eberhards bevisföring är anekdotisk. Anekdoterna verkar hämtade från a) Stockholms innerstads mest välbärgade övremedelklassghetton och b) Eberhards fantasi. Inte en enda gång medan jag läser tänker jag: ”Just det! På pricken, doktor David!” Många gånger tänker jag: ”Vilken jävla planet lever den här mannen på?”
I David Eberhards värld gör barn inget annat än kräver: ”Om man till exempel tar en bit choklad till kaffet utan att bjuda barnen är kaoset ett faktum. Då utbrister timslånga diskussioner om varför inte också de fick choklad.” Jag sms:ade tio vänner med barn och frågade om de kände igen situationen. Sex svarade ”nej”, en svarade ”Men varför är det viktigt att förvägra barnet choklad?”, resten förklarade att de officiellt inte äter socker.
Enligt Eberhard svämmar Stockholms t-banenät över av barn som sitter och breder ut sig: ”Gravida, handikappade och gamla göre sig inte besvär.” Barn bestämmer semester. Barn bestämmer middag. Barn bestämmer teve. Barn bestämmer.
I verkligheten bestämmer barn som bekant inte ett piss. Barn har inte tillgång till några bankkonton, bokar inga resor, handlar ingen middagsmat. Har barnen mot förmodan för stort ansvar så är det för att vuxna har brustit i sitt. Och tycker man att det är ett problem att barn håller i fjärrkontrollen så har man inga problem.
Jag följer sålunda Eberhards återkommande råd att inte lyssna på självutnämnda experter och lägger hans bok åt sidan. Istället gräver jag bland mina gamla loppisböcker och fiskar upp Handbok i barnindoktrinering.
Den är från 1970. Så klart. Bara 1970 kunde en bok heta Handbok i barnindoktrinering och propagera för att barn bör lära sig att ockupera ”tomma eller slösaktigt utnyttjade lokaler”, måla färg på bilar som inte stannar vid övergångsställen och att vara milt överseende mot poliser: ”Tala inte illa om den människa som finns inuti uniformen, men tala illa om uniformen. Säg som man säger om ett fyllo: Det var tråkigt att det skulle gå så för honom.”
Författaren hette Frances Vestin då och numera Frances Tuuloskorpi. Hon lär stå kvar på ungefär samma barrikad. Många har försökt få henne att prata om indoktrineringshandboken, som hon skrev vid 21, men hon har avböjt. Jag kan förstå det. Det är en bok som bör läsas som poesi. Och poesi förstörs lätt av att förklaras.
Det kittlar i magen när jag bläddrar i den. Frances Vestin sätter en enorm tilltro till barnet: om man bara låter bli att lära barnet alla dumma saker man själv fått lära sig – att mor och far alltid har rätt och att lyckan ryms i saker man köper – så kommer barnet oundvikligen att skapa ett bättre samhälle.
Som sjuttiotalistironiker skrattar jag, men det är ett innerligt skratt. Jag blir uppriktigt glad över sentenser som: ”Målet är att alla ska dansa och skratta och spela kazoo.” Jag kan ärligt talat inte se en rimligare ambition med sitt liv och sitt föräldraskap. När jag bläddrar i Vestins bok så drabbas jag av all denna övertygelse och tilltro och för en svindlande sekund känns målet nästan uppnåeligt.
Och i samma ögonblick känns David Eberhard så befriande avlägsen.
Kalle Lind kallar sig helst skriftställare, liksom -Strindberg, Kar de Mumma och Jan Myrdal före honom. Andra kallar honom ofta skämtare. Han skriver tv-manus, radiokrönikor och böcker som oftast kan placeras under rubriken ”satir”.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
