Jag var inte på Pride i år. Pride i Stockholm, menar jag alltså, eftersom jag är så pass gammal att när pridefestivaler blev ett begrepp i min värld så fanns bara Stockholm Pride. När Sveriges största arrangemang för hbtq-personer gick av stapeln, när mina vänner manifesterade och festade och förändrade världen, var jag inte där. Jag befann mig istället bland spåntak och turister och påflugna gråsparvar på en hembygdsgård i Dalarna och gräddade våfflor åt besökare på Classic car week – ett av Sveriges största arrangemang för folk som gillar raggarbilar.
Under mina sena tonår som hbtq-person i Ljustadalen drömde jag om att få åka ner till fartens, frihetens och frigörelsens festligheter. Stockholm Pride. Jag föreställde mig, längtade efter, en stad fylld av underbara galningar lika missanpassade som jag själv. En stad där jag kanske inte skulle märkas, åtminstone inte på samma vis som folk lade märke till mig i Sundsvall. Och när jag var nästan 19 och hade tagit studenten gjorde jag det. Jag köpte en biljett och åkte dit, själv. Det var omvälvande, men inte den euforiska fulländning jag hade väntat mig. Jag försökte ett år till, jobbade som volontär på festivalen i hopp om att få lite mer känsla för det. Utan större framgång. Det var helt enkelt inte min grej.
Jag har skämts för det här. Pridefestivalerna är en viktig symbol för väldigt många människors kamp. En lång och ofta väldigt svår kamp mot företeelser som kriminalisering, sjukdomsförklaring och övergrepp från myndigheter. En kamp som har gjort att jag i dag har en del av de rättigheter som mina hbtq-syskon i äldre tider drömde om och slogs för. Jag har haft en vag känsla av att jag borde delta i festligheterna och manifestationerna för att hedra deras minne, deras mod. I år har jag haft alla möjligheter: det har hållits hbtq-festivaler på nästan 30 orter runtom i Sverige. I Falkenberg, i Ånge, i Hemavan. Ett bevis på att kampen går framåt, men också ett bevis på att den fortfarande behövs.
Det är fantastiskt att festivalerna finns, och det är fantastiska människor som driver dem framåt. Jag är stolt och glad över min samhörighet med dem, och jag vill vara en del av kampen. Men min del av kampen kommer kanske inte att föras på festivalerna. Ni kommer kanske inte att hitta mig där man först kommer på tanken att leta. Ni kommer kanske att hitta mig i hembygdsföreningen, landsbygdsengagemanget eller friluftsrörelsen.
Eller i arbetsgruppen för ett kafé på en gammelgård i Rättvik, där raggarbilarna dånar på landsvägen utanför och Siljan glittrar bara 200 meter bort. Min del av kampen, mitt sätt att hedra minnet av äldre tiders kamp och de möjligheter den gett mig, är att föra den på platser där jag vill leva. Där jag vill vara med och skapa och omskapa bilden av vem som kan driva kafé i superpittoreska miljöer på den svenska landsbygden. Där jag vill förändra världen på mitt eget sätt.
