Vilks ökända teckningar av Profeten Muhammed (2007), vars huvud ritats på en hundkropp, som kommentar till att danska satirtecknare hotades till livet när de i Jyllandsposten drev med religionen islam (vissa menar muslimer i allmänhet), kostade honom hans frihet. Terrororganisationen al-Qaida satte ett pris på hans huvud och utlovade en belöning på 100 000 dollar för att döda Vilks, eller 150 000 dollar ”om han slaktas som ett lamm” (få halsen uppskuren).
Enligt Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet, blev Vilks teckningar föremål för en maktkamp som länge pågått i den muslimska världen, där olika stater och grupperingar försökte öka sitt inflytande över befolkningen.
”De vill framstå inför den muslimska opinionen som om de värnar om islam”, kommenterade han reaktionerna i en P3-dokumentär.
När Lars Vilks tog vidare sitt konstverk till New York och medverkade i en konferens arrangerad av SION (Stop Islamization of Nations) himlade jag med ögonen, förfärades, och ansåg att han fick skylla sig själv för att hotbilden mot honom förstärktes.
Vilks menade att deltagandet var en del av konstverket, han tog sig dit karikatyren förde honom. Han slog fast att detta skapade en berättelse om yttrandefrihetens och konstens gränser. Verkligheten fiktionaliserades.
”Jag delar inte alls deras politiska idéer och annat. Grunden är att allt jag gör har en förbindelse med konsekvenserna av att jag gjorde den här teckningen och på grund av den så har jag blivit inbjuden dit, va”, sa Vilks till Uppdrag Gransknings Janne Josefsson, som bevakade hans resa till New York.
Lars Vilks gjorde även SION förbannade genom att skriva en artikel där han uppgav sig kunna tala för vilka som helst, som en del av sitt konstprojekt. ”Till och med Ku Klux Klan.” SION krävde då att han skulle säga något positivt om deras organisation, vilket han gjorde, ”för att det skulle bli någonting, va”.
Det här kan man tycka är att gå väldigt långt och få konstnärer är beredda att göra det för att deras verk inte ska avstanna. Vilks konst vägrade kännas vid gränser.
Men är det verkligen schysst att nu, efter hans död, framställa den kontroversiella konstnären som en riddare i vit rustning, en försvarare av yttrandefriheten? Vad vet vi om hans egentliga motiv? I Uppdrag Granskning menade han att Sverige i relation till resurserna har tagit emot för många invandrare, som vi inte kunnat ta hand om på ett bra sätt. Han hade inga problem med att omge sig med högljudda röster som knappast är ute efter nyanseringar, som Ingrid Carlqvist, före detta journalist på Kvällsposten som sedan blev chefredaktör på den högerextrema nättidningen Dispatch International.
Oavsett så är frågan om yttrandefrihet inte att ta lätt på. Extremister har länge försökt mörda honom och han levde ständigt med livvakter de sista åren av sitt liv. Hoten handlade om att han avbildade profeten Muhammed, alltså hädade islam. Där måste vi dra en tydlig gräns och där behöver vi stå upp för Lars Vilks. I detta finns inga gråzoner, det är ett solklart fall av yttrandefrihet som ska stå över religiös kränkthet och moralkakor.
Kritiken av processkonsten i övrigt är en del av yttrandefriheten. Dessa två debatter ska dock inte sammanblandas och utmynna i ett ”nja” till rätten att ”häda” religioner i konstens namn utan att riskera livet.
Själv tordes jag inte ta bladet från munnen medan han levde. Samtidigt som jag hävdade min egen rätt att kritisera normer från min horisont drog jag gränsen för Vilks yttrandefrihet. Jag var, kort och gott, en hycklare.
