Är tankeskiftena skadliga för någon, faller domen längre fram i tiden. Som till exempel tanken med rasbiologin. 

Framtiden får visa om en annan trendspaning har rätt: att spara är det nya slösa, att dela är det nya shoppa. Den stora stresskrisen gör att vi måste tagga ner våra behov: handla eko, umgås, dansa, låna ut i stället för att köpa nytt. Ge fler jobb och minska bördan för dem som har anställning, vi delar! Vilket paradigmskifte det vore.    

Jag såg den gamla tv-serien ”Sommarflickan” av Max Lundgren på SVT Plays öppna arkiv förra helgen. Jag älskade den när jag såg som den tolvåring på 70-talet och gillade att se den igen som en tidsresa.  Huvudpersonen, en 15-årig Stockholmstjej, tänder en cigarett på tåget till sommarhemmet på vischan, det röks överallt, faktiskt. 

Raggare hånar Svensson men uppkäftigheten känns oskyldig i jämförelse med vad som står i valfritt kommentarsfält på internet. Byn i serien är befolkad av människor som varken valt eller valt bort sin plats. De bara är där. 

I dag skulle samhället ha skildrats som ett avsteg från staden, det normala, med udda förlorare i rollerna och korvkiosken, den hade definitivt varit nedlagd. Kanske en och en annan bilburen ungdom hade funnits, det går ju inga bussar från landet. Det är underligt att den urbana normen är något vi bara ska köpa och svälja. Den ska aldrig ifrågasättas. När blev det så? 

På en konferens om Västernorrlands framtid nyligen diskuterades bland annat den urbana normen. Vilken annan norm som helst diskuterar och ifrågasätter vi. Men den här fastslogs bestämt av en tankesmedja. Det är lika bra att sluta drömma. Unga, speciellt tjejer, väljer bort glesbygd. Och satsningar? Glöm det, alla riktigt smarta kommer ändå att flytta till Berlin. Tänk om någon annan norm skulle fastslås på samma sätt. ”Mannen är norm, så är det bara!” Några kanske vill det, men samhället blir inte friskt av det.

När min generation växte upp var Europa inte EU och Tyskland var delat itu, Sydafrika också på ett annat sätt. Kalla kriget, svält i Biafra och vi hade det rätt så fint, jämlikt och gott. I skolan gick villabarn och hyreshusbarn tillsammans. Utanför Coop satt ingen med utsträckt hand och shopping var inte världsreligion. 

När Berlinmuren revs var jag 23 år. Det hände alldeles nyss men är en del av historien. Jag hade inte vett att åka dit. Det är en svaghet med paradigmskiften som inte årsskiften har: det är svårt att veta att det som händer blir stort. 

Just nu känner jag att det knarrar under fötterna, tänker att vi står mitt på tröskeln till en stor förändring. Vi behöver fundera ordentligt vilken framtid vi skapar och välja väg. Väljer du det öppna eller det slutna, det gnidna eller bjuder du till? Rädsla eller mod? Är det de giriga eller de ödmjuka som ska ta över världen? Människor spår och tiden rår. Hoppas på ett normlöst år.