Vilka de unga kvinnorna är vet jag inte. Det finns inga namn i almanackan och det är länge sedan bilden togs, nästan hundra år.
Två av kvinnorna har böcker under armarna, den tredje bär på en portfölj. Två är välklädda i figursydda kappor med pälskragar. Den tredje bär en enkel rak kappa uppknäppt över en vardaglig klänning. Alla tre bär samma sorts basker, käckt på sned och med rufs i håret. Tre vänner, skulle jag tro.
Bilden leder mina tankar till Elin Wägners roman Norrtullsligan. Jag återkommer strax till den.
Möjligen är det en aprildag på Friggaplatsen. Kvinnornas hår glittrar i solen som står i väster. Det är alltså eftermiddag.
Om jag får gissa ser jag tre gymnasister på väg hem. Eventuellt från Östra real, som då låg alldeles i närheten. Kanske är det sista terminen före studentexamen.
Gissar jag rätt ser jag tre pionjärer. Det var först med 1927 års skolreform som flickor började antas till de statliga gymnasierna. Dessförinnan var privata läroverk och flickskolor enda vägen till högre utbildning för kvinnor. Grundarna av Göteborgs högre samskola, som i dag använder Östra reals lokaler, var mycket radikala när de införde samundervisning redan 1901.
1920-talet började bra för Sveriges kvinnor. 1921 fick de efter lång kamp rösta till riksdagens andra kammare för första gången. En av förgrundsgestalterna i kvinnornas rösträttskamp var journalisten och författaren Elin Wägner.
Norrtullsligan är hennes debutroman. Hon skrev den som följetong i Dagens Nyheter 1907. Två år senare kommer den ut som bok. Mitt exemplar är femte upplagan, utgiven 1919. På försättsbladet har en tidigare ägare, Emilie Fagerholm, skrivit sitt namn med vacker gammaldags handstil, stålpenna och bläck. Den enda Fagerholm jag känner till är Karl-August Fagerholm, finlandssvensk socialdemokratisk politiker och tre gånger finsk statsminister till 1959. Kanske är Emilie en släkting. Troligen inte, men okunskap frestar fantasin.
När Elin Wägner skrev Norrtullsligan var hon 25 år och redan en driven författare. I boken skildrar hon fyra unga kvinnliga kontoristers försök att leva självständiga liv i en tid då unga kvinnor, som inte tillhörde arbetarklassen, förutsattes vara familjeflickor eller gifta utan egen inkomst.
Kontoristlivet i Stockholm är hårt, lön på svältgränsen, manliga kollegers förakt och sexuella trakasserier, därtill den hotande insikten att även ett mediokert äktenskap till sist kan vara det bästa livet har att erbjuda.
Ändå är det en mycket underhållande bok. Texten är som ett oupptäckt manus till en tv-serie, en sitcom, fylld av kvick dialog när de fyra kvinnorna delar på två hyresrum och lever i kollektiv.
Norrtullsligans medlemmar har roligt nästan jämt, även när de går hungriga och knappt har råd med fotogen eller gråter över karlar och sviken kärlek.
Men Elin Wägner menar allvar. Hennes kvicka repliker och situationskomik lyfter feminismens stora frågor:
Som kvinnors låga löner. Pegg, Baby, Emmy och Eva tjänar uselt för hårt arbete och deras barnbarnsbarn har fortfarande lön efter kön.
Som kärlek och äktenskap på lika villkor. Det som går an för män går an för kvinnor. Så var det definitivt inte 1907 och är det fortfarande inte för alla.
Elin Wägner ser kvinnors gemenskap som en motkraft till mäns makt och hon trodde att kvinnors solidaritet skulle göra världen fredligare. Troligen blev det hennes största besvikelse när hon efter två världskrig, med förintelsens bokslut i handen, tvingades ifrågasätta sin pacifism.
Norrtullsligan skildrar världen som den var, men också som den borde vara men ännu inte är. Varken då eller nu. Det är alltså en mycket aktuell bok.
Men vad hände med de tre unga kvinnorna som en aprildag någon gång under 1920-talet skyndade över Friggaplatsen i Göteborg? Jag vet inte, men jag vill gärna tro att de läste Elin Wägners Norrtullsligan, skrattade, blev inspirerade och gjorde något meningsfullt av sina liv, sina alldeles egna liv.
