Året var 2003, det var nog mellan 20 och 25 mars. Jag har vanligtvis ett bra minne men över dessa dagar i månadens slutskede vilar en mörk slöja som skymmer min blick och mina minnen. ”När” och ”var” upphörde att gälla, då gällde det att ta ett andetag i taget – eftersom nästa andetag kunde vara den sista. Vi hade inte ”ta en dag i taget”, den lyxen unnades inte vi.
USA inledde sin invasion av mitt hemland Irak och vi visste långt före att kriget skulle komma. Det var ingen tvekan om det.
Att samla vatten, alltså drickbart vatten, var inte det enda problemet. Det var också att försöka vänja blicken vid mörkret. Det var som om solen försvann under dessa dagar och det kändes som att amerikanska – och andras – stridsflygplan ockuperade vår himmel, täckte solen och mörklade dagen.
Men att samla vatten och att vänja blicken vid mörkret, var heller inte de enda problemen. Nästa problem var att skydda våra kroppar mot det krossade fönsterglasen. Så många fönsterglas som förstördes, de låg där över marken som krossade drömmar och förhoppningar.
Men att samla vatten, att vänja blicken vid mörkret och att skydda kroppen mot krossade fönsterglas var inte de enda problemen. Det var ensamheten. Det kändes som att våra respektive blickar hade gått vilse och framför oss låg intet och ovanifrån oss kom förstörelsen.
Jag minns inte vad vi sa till varandra när vi skulle gå och sova. Dessa dagar har gått vilse i minnescentrumet. Jag minns händelser, men jag minns inte ord.
Men att samla vatten, att vänja blicken vid mörkret, att skydda våra kroppar mot krossade fönsterglas och att vi var ensamma var inte de enda problemen. Det var brist på information. Det var väldigt lite information men väldigt mycket propaganda. Vems ord är sant och vems ord är falskt. Hur länge skulle kriget vara? Alla dessa obesvarade frågor.
Men att samla vatten, att vänja blicken vid mörkret, att skydda vår kroppar mot krossade fönsterglas, att vi var ensamma och att det var brist på information var inte de enda problemen.
Mat måste man ju ha. Jag minns att vi åt men vad vi åt v minns jag inte. Det är som om kroppen glömde att registrera det.
Mina tips kommer nu, ungefär som svar på mina upplevelser av det som idag räknas som sista minnen från ett hemland som en gång för längesedan var vackert.
Ha vatten för olika behov: dricka, tvätta sig, koka maten med och annat. Det är ett behov som vi inte kan leva utan. Se till att ha vatten.
Se också till att du har en lampa som inte går på el. Att se är att veta att man är vid liv.
Se också till att du har tejp, ifall du ska tejpa dina fönster så att fönsterglas inte sprider sig över dig.
Se också till att inte vara ensam. Omge dig av din familj, dina grannar och din släkt och vänner. Man pratar med varandra under ett krig och ju flera samtal ni har med varandra om saker som inte handlar om kriget, desto närmare kommer livet.
Se till att du har en radioapparat som inte går på el. Information är livsviktig.
Se också till att du har mat som du vanligtvis äter. Bönor är bra att ha, ris och potatis.
Så, kära läsare, det där var mina tips på hur man är förberedd om krisen – kriget – kommer. Jag önskar att du tror på mig när jag säger att jag hoppas av hela mitt hjärta att du inte ska behöva följa något av dem, någonsin.
