I efterskalvet av våldet mot den nioåriga pojken i Malmö som visade sig vara en ensamkommande flykting, har flyktingbarns situation fått nytt medialt strålkastarljus. Det visade sig nämligen att pojken hade rymt ifrån ett HVB-hem bara för att få sitt mjuka barnhuvud dunkat i ett stengolv av en väktare, bara för att få en tung vuxenkropp över sig, händer över andningsvägarna…
Det visade sig att han inte var ensam.
Det visade sig att det varje år försvinner massor av barn, att varken socialtjänst eller polis vet var de befinner sig, att lite resurser ges till detta, att de ofta aldrig blir funna. Att det inte är en prioriterad fråga.
Jag hoppas att det fortsätter vara så.
Inte för att livet som gömd, som papperslös, är något lyxliv, inte för att det är värdigt någon människa, än mindre ett barn. Inte för att det erbjuder någon som helst rättssäkerhet, skydd eller värn – men för att alternativet ofta är så mycket värre.
Istället för att prata om polisiära eller andra myndigheters resurser, borde vi prata om varför barn (och vuxna) avviker. Vad som väntar dem om de inte gör det. Varför att leva gömd många gånger är ett säkrare, bättre alternativ.
Vi borde prata om vad som händer när vi ger polisen ökade resurser.
Det som händer är detta:
Barn som bott i Sverige i flera år, som går i skolan här, har sina liv här, sina vänner, drömmar, förhoppningar, blir upplockade för att de råkar befinna sig på fel plats, inte ser ”svenska” ut, eller vad som helst som kan användas som en ursäkt för att be om papper, pass. De blir upplockade av polisen, körda till förvar. Där får de vänta i dagar, veckor, innan de blir utvisade.
I förvaret är situationen ofta vidrig: massor med människor i trånga utrymmen, inga resurser, personliga ägodelar (exempelvis eksemsalvor) tillåts ofta inte. Där lämnas barnen med sin ångest och oro tills det är dags att skicka iväg dem, där förvaras de (bokstavligen) tills det är dags att utvisa dem.
Antingen till ett annat EU-land, om de på grund av Dublinförordningen först registrerats där, oftast Grekland, Spanien eller Italien. Om läget för flyktingar är illa i Sverige är det i dessa länder katastrof. Det vet myndigheter om, ändå är det inget som vanligtvis stoppar deportering. Där väntar verkligen ett liv på gatan, där väntar en rättssäkerhet, en levnadsstandard som är ännu värre än här. Och det är ändå den bra utgången.
För alternativet är att skickas tillbaka till samma länder de från början flydde ifrån – ifrån krig, förföljelse, tortyr eller andra fasor.
I ljuset av misshandeln av den lilla pojken i Malmö, i ljuset av det lilla vi vet om hans levnadsöde, borde det inte vara ökade polis- och myndighetsresurser som blir slutsatsen och lösningen på detta uppenbara samhälleliga problem.
Det vi borde prata om är varför Sverige bedriver en sådan flyktingpolitik att folk tvingas att avvika, att gömma sig. Varför rättsosäkerheten är så stor att Migrationsverket i olika delar av landet bedömer liknande fall helt olika, bedömer asylskäl helt olika. Att det bara i dagarna uppmärksammades hur olika domstolarna i Malmö, Göteborg och Stockholm värderar ärenden.
Vi borde prata om tvångsdeportationer, om hur vi helt normaliserat pratet om kvoter, om strömmar, om volymer, istället för människoliv, istället för jämlikar, istället för människor i absolut nöd. Hur vi som land dagligen skickar människor till sin död. Att det i ljuset av avrättning är bättre att leva som gömd, trots utsattheten. Vi borde prata om att vi bedriver en politik vars direkta effekt är att barn tvingas att gömma sig.
Innan vi ändrat den politiken hoppas jag att polisen eller andra myndigheter inte hittar ett enda av dessa barn – risken är stor att det bara förvärrar situationen.
