Han söker sig till andra barn i samma situation, och tillsammans överlever de genom småkriminalitet. Visst försöker samhället ingripa, men barnen har inget förtroende för vuxna längre. Antagligen beror det på specifika vuxna, som milt uttryckt gjort sig förtjänta av misstro. Någon har blivit våldtagen, bara nio år gammal, av en 45-årig man. Någon har utnyttjats som arbetskraft. Någon har fått tänderna utslagna.
Privatpersoner lägger ut intervjun i sociala medier. Någon skriver ett blogginlägg: ”Jag vågar inte längre lämna min sexmiljonerslägenhet på Södermalm! När jag ser rågblonda kalufser vid Björns trädgård drabbas jag av hjärtrusning och handsvett. Mitt bostadsområde har tagits över av huliganer!”
Responsen på blogginlägget, och intervjun i söndagsbilagan, blir: ”Ut med smutsen!” ”Man måste kunna låsa in dem. Jag skiter i om de är barn.” ”Äh, han är säkert inte 14. Han är säkert 25. Det vet man ju hur de ljuger, de där jävlarna.”
Så skulle det inte bli. Snarare: ”Men var är socialtjänsten? Hur är det möjligt att barn bor på gatan i Sverige? Hur kan man försvara sig med att de rymmer – hur tas de här barnen om hand?” Man skulle ta initiativ till insamlingar, nattvandringar för att försöka hjälpa, man skulle skriva brev till myndigheter och kräva att de tog större ansvar. Inte för den nervösa, medelålders kvinnan på Södermalm, utan för barnen utan föräldrar.
Är barnen födda i Marocko, däremot – då låter det exakt som i min inledande fiktion.
Varje dag läser jag helt vanliga svenskars utgjutelser på internet om hur barn från Marocko, vissa så unga som nio år, inte är vanliga barn, utan farliga kriminella som ska kastas ut, utan pardon. Och då är det något i mig som tar slut. Som i de där drömmarna en jag känner berättade att hon haft som barn, där hon åt och åt och åt av extremt mäktiga kakor och inte fick sluta äta fast hon storknade.
För de individer som uttrycker sig om dessa barn på sociala medier tycks barnens ålder och livssituation vara av absolut underordnad betydelse. Frågan är inte vad vi kan göra för dem, utan vad samhället kan göra för att vi ska slippa se dem.
Jag menar att det här är en mänsklig anomali; det som ligger närmast till hands för en vanlig, vuxen människa är att alltid känna empati med barn. Vad de än har gjort. Jag gissar att de flesta svenskar exempelvis, på en direkt fråga, skulle ta avstånd från USA:s praktik att döma minderåriga som vuxna, vilket innebär att en tolvåring kan dömas till livstids fängelse.
Ja, även om tolvåringen har mördat tror jag att en majoritet av svenskarna skulle anse att det rör sig om ett barn, och att barn förtjänar omsorg och många nya chanser. Av den enkla anledningen att de är just barn.
Så vad beror det på, detta att jag ser så många kommentarer om just marockanska gatubarn, där dessa barn beskrivs som hårdföra kriminella, inte värda något annat än att helt enkelt skyfflas ut ur landet, utan dröjsmål?
Jag tror att det är en långvarig nednötning som kulminerar. Ja, jag hoppas att det här är kulmen – för vad skulle kunna vara ännu grymmare? En erosion av människans naturliga förmåga att leva sig in i en annans smärta.
Vi har under några år vant oss vid övergången från absolut motstånd mot Sverigedemokraterna, från en stark kollektiv vilja att solidarisera oss med människor som kommer till Sverige från svåra förhållanden i andra länder, till misstänksamhet, kyla och i vissa fall direkt aggression. Till och med mot barn.
Det finns förstås många möjliga förklaringar till den här otäcka utvecklingen. Men den relevanta frågan är: kan den vändas? Och i så fall: hur? Det är den fråga som håller mig vaken om nätterna.
