Jag brukade nämligen simma i Vasalunds simhall några gånger i veckan. 

I simhallen erbjöd de även vattengympa. Jag var den enda killen och den enda under 70 år. Tanterna hade håret i badmössor och baddräkterna varierade från leopardmönstrat till illrosa. 

Instruktören var en härlig Susanne Lanefelt-kopia i cerise gympadräkt och solbränna. Hon gjorde skrevövningar och sa att det var bra även för killar att göra sådana och blinkade åt mitt håll. Tanterna skrattade hjärtligt i kör och jag hade aldrig känt mig mer avslappnad i mitt liv.

Jag hittade hem där hos ett tiotal tanter och en hurtig instruktör. Det var en plats där jag inte behövde känna skam över min fula kropp, min feta kropp, min avskyvärda kropp. Där världens krav löstes upp i klorvattnet. Efter ett tag blev dock mina ätstörda tankar för starka och jag klarade inte av att klä av mig naken i omklädningsrummet. Så jag slutade gå dit.

Det är nu många år sedan och jag är numera fri från mina ätstörningar. Även om vattengympan inte var något sorts botemedel, så behöver jag fortfarande sammanhang där jag kan släppa tankarna om min kropp. Men hur många sådana sammanhang finns det? 

Överallt översköljs vi av budskap i media, reklam och populärkultur om att vi inte bör vara nöjda med hur vi ser ut. Vi uppmuntras ständigt att syna våra egna och andras kroppar kritiskt. Att spela på våra osäkerheter har blivit en miljardindustri. 

Det verkar alltid finnas några kilon att gå ner.

Att allt fler utvecklar ätstörningar är inte förvånande. På bara fem år har antalet personer som fått en ätstörningsdiagnos på Stockholms tre specialistkliniker ökat med 37 procent. Antalet män som söker vård för ätstörning har trefaldigats de senaste fem åren, men då är mörkertalet massivt då många inte vågar söka hjälp.

Ätstörningar är en allvarlig sjukdom och för de allra flesta krävs det stöd och vård för att bli friska. Men vi alla behöver frizoner från budskapen som säger att vi och våra kroppar inte duger som de är.

Jag har funnit en i vattengympan. När min kropp guppar upp och ned i vattnet och nästan känns viktlös, då rör inga elaka tankar mig.