Riksdagsvalet närmade sig, hon var sex år. Jag hejade på det röda laget och min pappa, hennes morfar, hejade på det blå. Från de vuxnas samtal vid köksbordet hade hon snappat upp de då så aktuella samtalen om utförsäkringar. Att som det var nu, med den blå regering vi hade, så blev vissa människor utanför. De förlorade sin rätt till ersättning utan att någon lösning gavs. Detta hände med människor runt om oss. Vi har många vänner, min dotter och jag, och flera av dem är friska och har ett arbete, men vi har också vänner som av olika anledningar inte kan jobba. För att de bor i Bredsjö, långt från staden och arbetena eller för att de har blivit sjuka. Vi såg nöden hos dem som blev utförsäkrade och oron hos dem som hotades att råka ut för det.
Och vissa dagar kändes det som att vi färdades på en båt i ett blått, kallt hav och att vissa av oss kastades överbord ner i vattnet. De av oss som var för tunga, de oförmögna. Kanske var det lätt att tro då att de som styrde båten ville att människor skulle frysa och drunkna i det kalla vattnet. Men det var ju inte alls det de ville. De hade bara en annan idé om hur man organiserar samhället, en annan syn på människors drivkraft och behov. De hade inte kunnat förutspå konsekvenserna av dessa idéers förverkligande.
Jag svarade att så klart vill inte de blå att människor ska må dåligt och bli fattiga och oroliga. Och medan jag, på det enkla vis en talar om komplexa saker med en sexåring, försökte förklara skillnaden mellan de röda och de blå mindes jag ett samtal för ganska länge sedan. Det var alldeles i början på 90-talet, jag var tio år, Berlinmuren hade nyss fallit och min pappa satt i kommunfullmäktige för Moderaterna. Jag hade ställt en liknande fråga till honom. Jag ville veta varför de röda ville att människor skulle bli förtryckta och ofria?
Så klart de inte vill att människor ska bli förtryckta, sa pappa och jag minns väl hur han sedan tog fram ett papper och hur han gjorde en skiss över de rödas och de blåas syn på det offentliga och privata.
När jag som fjortonåring engagerade mig i Ung Vänster uppmuntrade han mig. Vi pratade ofta politik och ibland blev vi arga på varandra men egentligen trodde vi båda på frihet, demokrati och människors rätt till ett gott liv. Vi såg bara olika på drivkrafterna som låg bakom detta.
Och det är egentligen detta som är det intressanta detta valår när den politiska diskussionen intensifieras såväl i media som vid köksbordet.
Vad är det som skiljer oss?
Jag hejar på de röda, för att använda min dotters uttryck. Jag vet hur jag ser på ett gott samhälle. Jag vet också hur jag ser på människors drivkraft. Jag tror på en stark offentlig sektor och på ett samhälle där de som har förmåga och möjlighet delar med sig till de som av olika anledningar inte kan försörja sig genom heltidsarbete. Jag tror att människor i grund och botten vill samarbeta. Att solidaritet är en större drivkraft än konkurrens.
Eftersom jag inte hejar på de blå kan jag inte tala för hur de ser på samhället. Men jag vet att de håller vinstintresset högt och jag anar att här finns en syn på konkurrens som drivkraft. Att den gynnar kreativitet och företagsamhet.
Jag hade kunnat ringa och fråga min pappa som har varit blå genom hela min uppväxt. Han är en frisk nybliven pensionär och hans hälsa skulle inte hindra honom från att ge mig ett bra svar. Men han kan inte längre svara för en blå samhällssyn. För hur var det nu? När fan blir gammal blir han solidarisk...
