BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jag hedrar dina tårar, ditt hopp och din kampglädje. De stunder då vi överansträngde oss för att föreställa oss våra hemtrakter utan förtryckets soldater som mördade dina föräldrar, fördrev dig och din familj i exilen och fängslade din bror. 

Ännu ett nederlag min broder, Mustafa från Amasya. Ännu ett massmördare, trädfällare, maktgalen man som kommer att styra över ditt liv och din framtid med järnhand, enligt konstitutionen. Jag hedrar de vänstertidningar som du läser i hemlighet, i rädsla för att sultanens utsträckta ögon och händer ska veta att du spottar på dem och deras tvagade ansikten. Jag hedrar att du fortfarande kallar dig för ateist, även om kvinnor gör slut med dig så snart de får veta det eftersom de vet att deras framtid med dig inte kommer att vara belyst av maktens smutsiga sol. 

Jag kommer aldrig glömma Facebookchatten vi hade, Sara Korkut, när du satt hemma hos din far i Nisêbin för ett par år sedan. Det var som att du vokaliserade dina ord till mig med din vackra röst, det du skrev. ”Bomberna faller omkring oss, Rûnbîr, de faller nu, världen måste få veta, ring tidningar, säg till alla att de bombar oss”, sa du. De bombade din stad, innan de röstade på Recep Tayyip Erdogans konstitution. De sa att de bombade terrorister, men det var våra bröder och systrar, våra fäder och mödrar, våra barn och kamrater som dog. De gick in i källaren i Cizre och mördade våra skräckslagna grannar, en efter en. Jag hedrar dig, som inte ger upp ditt skrikande på en döv värld, som föredrar förmånliga diplomatiska relationer med dina mördare än ditt och mitt liv.

Och du Bîrgûl, du som valde att studera språket som dina föräldrar inte vågade lära dig. Du som talar kurdiska med mig, som ett ställningstagande. Du, min revolutionära akademiska vän, hur känner du nu, när du förmodligen aldrig kommer att återvända till Malatya och plocka aprikoser från er trädgård, höra på din moders sarkastiska kommentarer över allt du gör i livet och sedan sjunga till din fasters Baglama? När kommer den segerrike kunskapshataren att släppa dina frispråkiga och modiga akademikerkamrater?

Jag förstår ännu bättre nu hur svårt det är att vara du. Jag hedrar dig ännu mer nu, och jag önskar dig styrka i din knutna näve.

Den kurdiska sångaren Dodan sjöng för oss med sin mäktiga röst i din bil. Vi var fulla efter en dag då vi besökt ruiner efter armeniska kyrkor, kloster, hem och stadsdelar i staden Van. En dag som vi började med Vans berömda frukost på ett mysigt tehus, och vi trodde att vi hade haft ett perfekt slut med sorgsna sånger och hjärtliga diskussioner på vår favoritbar.

Det var du som körde Hesen på den vanliga vägen hem till dig. Och vi körde in i ett krigsfält, där turkiska soldater sköt mot kurdiska ungdomar som kämpade tillbaka. Hur många fler av dina elever kommer att komma till skolan på dagen och föra en väpnad kamp mot ockupationen på natten? Det undrar jag min vän. Och hur länge till kommer ockupationens soldater beskåda det kurdiska folket genom kikaren till sina prickskyttegevär?

Jag hedrar dig, min vän och lärare, för att du står i klassrummet och berättar om den förintade eller fördrivna armeniska, assyriska och yazidiska befolkningen av Van. Tack för att du nämner de mördade invånarna, deras stadsdelar, byar och familjer vid deras rätta namn.

Ilisudammen kommer att dränka Heskîf snart. Det kommer bli en vår av blodsutgjutelse i Qendîl, av alla bomber som de kommer att fälla över mina hembyar. Men ni står i vägen för deras pansarvagnar mina vänner. Jag klamrar mig fast vid er, så att marken inte ska rämna under mina fötter. Ni är mitt hopp och mitt ljus i detta mörker.

Fotnot: Vissa av namnen är ändrade av säkerhetsskäl.