– Mamma!

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Min ena sexåring på väg till skolan stannar och ber mig sluta dra i hans hand.

– Mamma, du måste lära dig gå långsaktare! Så blir du lugnsammare – som jag.

Jag bläddrar lite digitalt bland tidningsklipp och läser återigen artikeln (i princip alla dagstidningar skrev den) om att vi borde börja senare på dagen; i skolan, på jobbet. Klockan nio, enligt en expert och halv nio enligt en annan och en den tyckte att inte tidigare än tio. Och tonåringar – inte före elva!

Jag tänker lite på mig själv, och då kommer jag att tänka på en annan artikel, den om tidsoptimisten, hur rädda vi ska vara om de med tidsoptimism som personlighetsdrag. Och själv utropade jag ett ”Nej, det går inte, inte åtta, jag får hjärtinfarkt” när jag för andra gången i barnens förskoleklasskola får veta att de börjar kl 08.00. De små liven. Åtta? Noll åtta noll noll?

Den första gången jag hörde det trodde jag att människan sa fel bara – hen menade nog 9. Andra gången jag hörde att det var 8 var av barnens lärare och hon har ju rätt så ... här började jag gråta och fick gå undan och prata enskilt med läraren. Jag snodde fokus från de lärosugna små barnen och fick en egen stund med läraren, som – som den pedagog hon är – lugnt och sakligt förklarade upplägget och att det är nytt för i år och att kommunen bestämt att alla, även de små, börjar samma tid. För att underlätta för de vuxna. Inte för att underlätta för de små.

Jag grät igen när jag så tydligt insåg att vi inte anpassar oss efter barnen utan barnen anpassar sig efter oss vuxna? Hur då? De är ju inte ens vuxna än! Vem är till för vem och återigen, hur ska jag orka? Jag fortsätter självömka mig lite till och vältrar mig i hur synd det är om mig som måste gå upp en timme tidigare och vara på skolan en timme tidigare och ...  jag måste gå. Jag slår ut med armarna som ett barn, med gråtsvullna ögon, och tigger till mig en kram. Av barnens lärare. Skyndar till jobbet. Vänder tillbaka då jag inser att jag glömt kålsoppan jag kokade till medhavd lunch kvällen före. Den kan ju börja lukta där den står bland barnens kläder och skor. Och sno uppmärksamhet från barnen. Den med! Barnen i klassen möter mig.

– Vem är du? Varför gråter du?

Jag tittar den underbara läraren in i ögonen och känner stödet från henne när jag säger:

– För att jag hatar att komma för sent.

Jag fick alldeles för bråttom för att fundera över vad barnen eventuellt hinner tänka om det och mig. Det enda jag tänker på är att det är lögn. Ren lögn. Jag hatar inte att komma för sent, jag hatar andra saker. Jag hatar förtryck, snålhet, själviskhet, män som inte tål att se en kvinna fickparkera felfritt. Jag hatar när fördomar styr beslut och när yoghurten är slut. Jag hatar inte att komma för sent, jag ogillar bara att inte vara i tid. Ja, och så hatar jag patriarkatet, vad det gör med oss människor. I tid och otid.