Krönika: Jag har vuxit upp i en glipa i tiden

Så kan den som alltid haft ett val diskutera med sig själv. Den som har eller kan få tag på pengar behöver inte oroa sig. 

Just när det gäller tänder är det många som inte alls har ett val. Svenska fängelser är överfulla av människor med allvarliga tandhälsoproblem. Svenska gator också. Många tiggare behöver akut tandvård.

Svarta stumpar i munnen är ett bevis för fattigdom. Inte var det en slump att Göran Persson för tio år sedan talade om att klassamhället syns i tänderna och att ingen skulle behöva dra ut tänderna för att de inte hade råd att laga dem.

Det gick väl inte helt hundra med den reformen. Men han hade ju rätt. Klassamhället var redan då på väg tillbaks. 

Inser mer och mer att jag vuxit upp i en glipa i tiden. Även om vi utsattes för torterare till tandläkare blev våra tänder lagade. Vi gick i samma skola, fattiga som rika. 

I USA, dit jag kom som 17-årig utbytesstudent, var det likadant. Vi gick också i samma skola. Svarta, vita, hispanics. Överklass och underklass. Vi var inte fler på ön än att vi också umgicks allihop.

Utanför vår lilla idyll pågick kvinnorörelsen, de svara pantrarna och Vietnamdemonstrationerna. Det fanns hopp i luften.

Ett antal år senare skrev den amerikanske sociologen Robert Putnam Den ensamme bowlaren, om hur det sociala kapitalet var på väg att urholkas. Familjer åt inte längre middag tillsammans, vänner bowlade inte tillsammans utan var och en för sig. Demokratin var i fara.

Nu är han tillbaks med Our kids som också den handlar om den krackelerande amerikanska drömmen. I dag är han ännu mer svartsynt och säger att klassresor blivit omöjliga. Aldrig tidigare har den amerikanska myten om allas lika chanser varit så falsk. Klassbakgrunden styr allas framtid.

Det är lätt att förtvivla. Läser i Michael Sandels Vad som inte kan köpas för pengar om en marknad som har löpt amok och som urholkar vår själ.

Några av hans exempel:

I Santa Ana kan icke våldsamma brottslingar för 82 dollar per natt uppgradera sin fängelsecell till högre standard. 

I Minneapolis kan ensamförare mot en avgift på åtta dollar under rusningstrafik få lov att köra i samkörningsfilen.

Redan 2003 utredde Massachusetts, just den delstat jag bodde i, möjligheten att sälja namnrättigheterna till olika parker och skogar. En ledarskribent på Boston Globe hånade förslaget och undrade om det skulle betyda att Thoreaus Walden-sjö nu skulle döpas om till Wal-Mart-sjön.

Här hemma är det snart ingen som höjer ett ögonbryn över de förolämpande namnskyltarna på de idrottsarenor som till allra största delen bekostats av offentliga medel. Friends Arena. Läkerol Arena. Cloetta Center – fast just den har bytt namn till Saab Arena. Själv bor jag granne med Sparbanken Skåne Arena, också den omdöpt, från Färs & Frosta Sparbank Arena.

Fattar fortfarande inte hur det där gick till. Men inser att de är ett bevis för just det Sandel skriver om. Undertiteln på boken, Marknadens moraliska gränser, har nog bara ett svar. De finns inte. 

Vad som finns är väljare och politiker som tar ansvar för och förvaltar den makt vi faktiskt har. Det är möjligt att klassamhället inte kan utrotas. Men det finns inget godtagbart skäl att inte göra allt för att det ska gå.