Jag frågade honom varför han tror att så många heterosexuella tjejer ägnar sig åt att ”fixa” och optimera sina pojkvänner, medan i princip noll heterokillar gör det med sina kvinnliga partners. Visserligen genomför språkprofessorn Higgins i ”Pygmalion” ett liknande renoveringsprojekt med blomförsäljerskan Eliza Dolittle, men det handlar mer om språk och bildning än utseende och hälsa.
Min kompis, som själv har blivit ”fixad” (i bemärkelsen stylad) av sin tjej och de facto är snyggare nu än innan de blev ihop, sa då något intressant. Nämligen att kvinnor i mycket större utsträckning än män ser sina partners som en slags representanter för sig själva och att det dessutom är viktigare för kvinnor vad deras kompisar tycker om deras partner än för män.
Det vill säga: om man som heterosexuell kvinna har en snygg och uppstyrd partner säger det något om en själv. Man kan dels ta åt sig äran för att man skapat denna optimering och samtidigt känna tillfredsställelse över att man i andra kvinnors ögon har en åtråvärd partner – vilket gör en själv mer åtråvärd.
Jag känner att det här intuitivt stämmer. Men är det, oavsett anledning, verkligen så sympatiskt att bli ihop med en kille som man vill ändra och maximera tills han likt en oslipad diamant så småningom tar den perfekta form man hade i huvudet när man haffade honom?
Lite munskölj och hudlotion, sedan var han typ redo för närkontakt
Tyvärr har jag själv gjort mig skyldig till fixar-beteendet, det sker ofta automatiskt och jag måste påminna mig om det så fort jag börjar köpa lammullströjor på secondhand till dem eller komma med ”tips” om hur deras skägg borde se ut.
Till mitt försvar har fixandet faktiskt vid vissa tillfällen varit rakt av nödvändigt för att överhuvudtaget kunna vara nära den andra personen fysiskt. Det mest extrema exemplet var en sommar för många år sedan. Min kompis douchiga kille hade stött på mig för jag vet inte vilken gång i ordningen, denna gång rakt framför ögonen på henne, och jag stormade ut från klubben för allt var bara för förnedrande.
Då stod han där, jättesnygg och jättesugen på att röka sin weed som han på grund av ”trångsinta” Sverige inte fått njuta av på dansgolvet. Weed är för övrigt världens sämsta val av drog om man är på klubb för att dansa, men var och en gör som den vill.
Vi promenerade hem i sommarnatten, den undersköna haschtomten och jag, och när vi skiljdes åt bad han om mitt nummer. Jag förstod redan då att han inte var pojkvänsmaterial, men jag var i efterdyningarna av en separation och behövde dessutom någon som kunde hjälpa mig att tömma min lägenhet inför renovering, så han fick det.
Vi promenerade hem i sommarnatten, den undersköna haschtomten och jag
När vi sågs nästa gång kom han hem till mig och det var när jag öppnade dörren som jag förstod att det var en kille som behövde fixas, och då menar jag både utsidan OCH insidan. Han var som sagt väldigt snygg, men skönheten var liksom dold bakom lager av nikotin, weed, snabbnudlar och allmänt trasig livsstil.
Jag fick börja med att skrubba honom ren, tvätta hans vackra hår två gånger, be honom att själv borsta de rökfläckiga tänderna och sedan borsta dem åt honom ytterligare en gång. Lite munskölj och hudlotion, sedan var han typ redo för närkontakt. Denna procedur upprepades varje gång vi sågs, det var helt enkelt oundvikligt.
Hans insida kunde jag tyvärr inte fixa, han var gravt cigg-, weed-, tv-spel och porrberoende, brukade ”straffknulla” en kvinnlig polis ibland och levde ett liv i marginalen som var svårt att kombinera med mitt. När han började planera för vår gemensamma framtid, och vi hade tömt min lägenhet inför renoveringen, var jag tvungen att säga just det, att vi inte var kompatibla.
Är det inte pyttelite mer sympatiskt att bli ihop med någon utan en renoveringsplan i bakfickan?
Så visst, jag och miljontals andra kvinnor har alltså i olika stor utsträckning gjort oss skyldiga till det lite problematiska beteendet att ”fixa en kille”, något som gestaltats otaliga gånger i fiktionen. Nu senast i den omtalade romcomen ”It ends with us” där 15-åriga huvudpersonen Lily Bloom fixar sin 18-åriga hemlösa pojkvän Atlas Corrigan.
Men frågan jag ställde till min killkompis i början av juni kvarstår: Varför vill inte män inte fixa sina kvinnliga partners?
Antagligen för kvinnor sedan födseln har tränat på att optimera sig själva och vet att det är av största vikt att göra det absolut bästa av det Gud gav en. Därför finns det inte så mycket mer för deras pojkvänner att fixa eller förbättra, så att säga.
Men ändå, och ursäkta för en lite manstillvänd slutsats :
är det inte pyttelite mer sympatiskt att bli ihop med någon utan en renoveringsplan i bakfickan, redo att verkställas så fort relationen är konsoliderad?
