Samtidigt som andra, många fler, finska medborgare demonstrerar mot drakoniska nedskärningar av finsk välfärd, så står andra och försöker hindra folk som flyr.

”IS go home”, står det på ett plakat.

Ironin i detta, fly från IS hals över huvud, från sönderbombade städer och lemlästade släktingar och sen bli sammanblandad med dem man är ett offer för. Ombedd att dra åt helvete.

När jag var liten bodde det en judisk familj i samma radhusområde som jag. Det här var på 60-talet och mamman och pappan i familjen bröt på tyska – de var tyska judar som kommit till Sverige efter kriget.

Jag vet inte vad de hade varit med om, men de hade hursomhelst flytt hit.

De blev kallade för nassejävlar.

Jag hade en tysk morsa och tog dem inte i försvar. Fast jag förstod ironin i det redan då så höll jag käften och hukade, känslig som jag var för mitt tyska arv, som jag skämdes för.

På den tiden var det inte hippt att vara tysk.

I Farsta fanns det också en ungrare, Brothar tror jag han hette.

Han och farsan blev polare, vi mötte honom på sjön Magelungens is en vinterkväll 1969. Han stod och tog upp fisk ur en vak med bara händerna.

Jag tror jag har berättat det här förr, det var en kall vinter och sjön var så full med skit så det blev syrebrist under den tjocka isen. Fiskarna försökte fly och inbillade sej att den där isvaken var räddningen. Det blev väldigt trångt av alla flyende fiskar. Vaken kokade av fisk.

Brothar stod där och tog vara på tillfället. Han och farsan pratade tyska med varandra, jag tror de fann varandra i den gemensamma ståndpunkten att ”Vafan är det med folk, varför ska dom köpa fisk i affärn när det är alldeles gratis här?”

De sa inget till varandra om att fisken antagligen var full av kvicksilver och cesium, men jag tror farsan tänkte lite grann på det ändå.

Men vi gjorde som Brothar, vi drog upp stora gäddor ur vaken och bar hem dem i vinternatten.

Jag var ju liten då och vet inte varför Brothar hade kommit till Sverige, antagligen hade han flytt Sovjettrupperna 1956. Då flydde 200 000 ungrare in över gränsen till Österrike.

Tusentals kom hit.

Nu ser jag på Facebook att folk som jag gillar skriver: Ungern, har ni glömt 1956?

Och jag trycker på gilla.

Men sen tänker jag att det är klart att de inte har.

Eller vadå de?

Ungern är bara ett namn på ett landområde, där bor det folk som minns och folk som inte minns och folk som är skyldiga till att ungerska staten uppför sej mer och mer fascistiskt och folk som försöker hävda humanitet och solidaritet.

Precis som här.

Jag är halvt tysk och har skämts för det, väldigt mycket när jag var liten, sen har det klingat av.

Men jag tycker fortfarande att det är roligt med skämt om Hitler och bunkern och sånt, så nån slags ångest ligger väl kvar. Kanske nån slags skuld. Vilket jag med hjärnan tycker är otroligt fånigt, det finns ingen arvssynd.

Varje människa måste svara för sej själv.

Vad mamsen och papsen och morfar och mormor gjorde eller blev utsatta för gör mej varken mer skyldig eller mer till ett offer.

Det är jävligt slappt när man säjer att tyskarna har gjort upp med sitt förflutna, eller att finnarna hatar utlänningar. Det tycker jag även en del i vänstern borde tänka på.

För några år sen, när Sannfinländarna kom in i finska riksdagen, spreds en bild med en massa mugshots på partiets kandidater till kommunerna. Bilden skulle visa hur jävla dumma och alkoholiserade sannfinländare var. Alltså; det var ett gäng som såg ut som jag ungefär, lite slitna och skäggiga, med keps.

Och en massa folk som uppfattar sej själva som vänster och allt annat möjligt fint tryckte på Facebooks gillaknappar. Och garvade åt white trash.

Men vem är jag att döma? Har ju garvat själv.

Jag bara menar att vi måste verkligen, nån gång, göra oss fria från föreställningen om hur ”folk” är, beroende på nationalitet, kön eller hudfärg. Det är väldigt rika, väldigt mäktiga människor som systematiskt genom historien har predikat människors olikhet för oss. Men allt det där vet vi ju.

Det är också väldigt rika och väldigt mäktiga människor som en gång har dragit upp alla dessa gränser mellan oss. De som deltar i den ”mänskliga muren” i Haparanda har blivit så lurade av dessa mäktiga människor att de använder sina egna kroppar för att fortsätta med idiotin.

Inte lyckas de hindra nån att komma in. Det enda de åstadkommer är rädsla och obehag.

Inte ens beväpnade vakter och taggtråd vid Ungerns gränser lyckas i sitt uppsåt.

Allt de åstadkommer är döda barn som flyter i land på södra Europas badstränder.

Alla försök att stänga gränser genom historien har misslyckats.