När världen rasar vill man att åtminstone någonting ska vara som vanligt. Man vill ha något beständigt att hålla i när allt faller. Därför känns det tryggt att kvinnor ska vara riktigt smala igen. Tjockaktivismen var endast en kort parentes i historien – en kapitalism med kurvor.
Nu är ätstörningar och anorektiska kroppar normen igen, precis som när jag var tonåring under sent 90-tal. En sorts misogyni, som i all sin livsfarliga absurditet, ändå känns familjär.
Heroin chic-idealets återkomst har diskuterats flitigt på sociala medier och debattsidor och uppmärksammas nu även i SVT Edits nya program ”Smalast vinner”.
Under en knapp timme snabbguidar producenten Frida Söderlund tittaren genom de senaste 25 årens kroppstrender bland kvinnor, och försöker svara på frågan varför vi återigen har hamnat i de extrema skönhetsideal som unga flickor exponeras för på sociala medier.
Till sin hjälp har hon Veckorevyns chefredaktör Irena Požar, psykologiprofessorn Lisa Thorell, Tjejzonens chef för samhällsförändring Amanda Oxell, 17-åriga Elvira Videgren och Kristina Nielsen, samt influencern och före detta kroppsaktivisten Cassandra Klatzkow.
Uppsåtet bakom ”Smalast vinner” är gott, och det är både smart och effektivt att blanda tyngre uttalanden från forskare och sakkunniga med Tiktok-klipp, personligt berättande och kvalificerade tyck. När tonårstjejen Elvira Videgren konstaterar ”jag är sjutton nu, och har hatat min kropp sedan jag började i fyran”, gör det fysiskt ont i mig som tittar.
Slutsatsen som de flesta medverkande verkar dra är att det är influencers (som enligt Irena Požar både är offer och förövare) och sociala mediers fel att det livsfarliga kroppsidealet påverkar flickor och kvinnor i så stor utsträckning.
Ätstörningar är primärt en kvinnlig erfarenhet, precis som mens och abort.
Samtidigt undviker Söderlund att fördjupa sig kring varför smalhet är ett ideal just för tjejer och hur utbrett ätstörningar faktiskt är bland kvinnor.
Visst finns det killar som också kämpar med maten, vikten och kroppen. Men ätstörningar och strävan efter en fettfri kropp är primärt en kvinnlig erfarenhet, precis som mens och abort. Jag känner inte en enda kvinna som aldrig har tänkt på sin kropp utifrån smalhetsnormen.
Själv trodde jag, trots att jag hade nära anhöriga som var sjuka i anorexi på gränsen till döden, att jag kommit undan.
Jag tillbringade nämligen en stor del av mina tonår i Stockholms anarkafeministiska kretsar. Om dagarna pratade vi om patriarkatets förtryck och åt vegansk kladdkaka och på nätterna förstörde vi H&M:s underklädesaffischer och blockerade porrklubbar.
Men inte ens det fungerade som vaccin mot ätstörningarnas tyranni.
Det var under sista året på gymnasiet det började – liksom smög sig på. Jag började träna på mornarna innan skolan, äta mindre, springa mer. Blev strängare och strängare mot mig själv. Inte ens några veckor av frihet unnade jag mig efter studenten.
Jag kunde inte äta offentligt, bara hemma, och absolut inte med killar jag var kär i.
Endast två dagar efter att jag kastat den fula mössan i luften och åkt fylleflak med mina klasskompisar på Södermalms gator började jag jobba heltid på ett LLS-hem. Det var ett tungt arbete, och ätstörningarna tilltog. Jag började även fasta.
Till slut hamnade jag som 20-åring i en djup kris och fick akut B12-brist som endast kunde åtgärdas med injektioner.
Den rena svälten försvann så småningom, jag ville trots allt leva, men ätstörningarna bestod. Jag kunde inte äta offentligt, bara hemma, och absolut inte med killar jag var kär i. Det innebar många lögner om att jag ”redan hade ätit” och timmar med kurrande mage.
Någon gång strax innan jag fyllde 30 vände det. Vad det berodde på vet jag inte exakt. Det kan ha varit fem år i psykoanalys, eller mitt jobb som dansare med flera timmars hård träning varje dag som till slut fick mig att börja äta utan ångest.
Det kan också ha varit en synnerligen lycklig kärleksrelation med en ovanligt trygg person som gjorde att jag släppte på kontrollen.
Ozempic skapar också en paradox i ätstörningarna
Idag, drygt tio år senare, kan jag konstatera att jag är helt fri från ätstörningar. Så fri man kan nu kan bli som kvinna i en samtid där extrem smalhet återigen är högsta mode.
Att prata öppet om sina ätstörningar är fortfarande inte självklart.
Är det bra att avtäcka tabut och göra det som folk håller på med i hemlighet till en del av det offentliga samtalet? Eller blir personliga vittnesmål och Instagram-poster oavsiktliga uppmaningar till de som läser att själva försöka gå ner i vikt?
Extra hård kritik har riktats mot influencers som Bianca Ingrosso och kändisar som Little Jinder och Hanna Hellqvist för att de gjort inlägg som ansetts normalisera ätstörningar eller gör reklam för bantningsmedlet Ozempic.
Denna diabetesmedicin, som har gjort det lättare än någonsin att gå ner i vikt eftersom den hämmar aptiten, har tagit västvärlden med storm.
Men Ozempic skapar också en paradox i ätstörningarna och smalhetssträvandets logik, eftersom den inte innebär hårt arbete eller uppoffringar av den som tar den.
En stor del av att gå ner i vikt och kontrollera sitt ätande handlar om att visa självbehärskning och disciplin, och det behöver man ju inte när medicinen gör så att man inte ens känner hunger.
I SVT-dokumentären ”Smalast vinner” swishar Ozempic-trenden förbi i några sekunders klipp på Hollywood-stjärnor, men desto större utrymme ges åt den korta period i mitt av 00-talet när den så kallade kroppsaktivismen tog plats i offentligheten.
En av de som syntes mest och tjänade bäst på den ”trenden” var influencern Cassandra Klatzkow.
I programmet förklarar hon att hennes främsta drivkraft var att jobba med sin självbild och få yttre bekräftelse, men nämner i en bisats att det även låg ett ekonomiskt intresse bakom alla modekampanjer och betalda samarbeten som hennes kurviga kropp genererade.
”Tjocka tjejers snuttefilt för att få känna sig fina.”
Så skrev en lyssnare (som själv identifierade sig som tjock) till podden Café Bambino om 00-talets kroppsaktivism.
Det är både grovt och taskigt sagt, framförallt mot henne själv, men jag fattar typ vad hon menar. För i en värld där alla vet att stora kroppar aldrig på riktigt kommer att bli norm, så kan en påkostad, jättesnygg underklädesreklam med en kvinna vars kropp påminner om ens egna faktiskt utgöra en tillfällig tröst.
Men vad hände med Cassandra Klatzkow då?
Hon gjorde slut med kroppsaktivismen när ”normalsmala tjejer tog över den”, genomförde en magsäcksoperation och blev smal, hon också.
