När jag i veckan tränade på mitt gym, som faktiskt är ovanligt trivsamt för att vara ett gym (det är fler gulliga tanter än biffiga killar där och stämningen är generellt väldigt opretentiös och, ja, jag skulle faktiskt kunna sträcka mig till att kalla den mysig), såg jag en person som jag helst inte vill träffa. Jag sprang på löpbandet och när jag tittade upp från monitorn så stod han där. En kille jag brukade festa med som tonåring, en kille som då inte förstått sig på konceptet nej (detta var innan samtyckeslagen, på den tiden sexualkunskapen bestod av att lära sig trä på kondomer snarare än att lära sig vad tjatsex är). En kille som var typ 16 då och som antagligen är någon helt annan idag.
Jag vände bort blicken, höjde hastigheten på bandet och lyckades via det plötsliga adrenalinpåslaget slå ett slags personligt joggingrekord. Men när jag en stund senare hade tränat klart och lämnat den plats som tidigare varit trygg fick jag en känsla av att jag inte vill gå dit igen.
På en bar senare under kvällen berättar jag för mina vänner om händelsen. Jag säger att jag funderar på att höra av mig till killen och fråga om han kan byta gym. Mina vänner är till viss del förstående men samtidigt skeptiska.
– I så fall får du vara beredd på att han kanske vill förklara sig och att du öppnar upp för ett samtal om det som hände.
Det är verkligen det sista jag vill. Inte för att det hade varit traumatiskt, jag har bearbetat det mesta som hände under min kaosartade högstadietid och lider väldigt lite av det idag. Men för att jag är totalt ointresserad av att ha något med honom att göra. Jag vill verkligen bara fortsätta leva mitt snälla liv där jag är omringad av trygga personer och där det mörka som hände mig när jag var yngre inte kommer och stör.
– Du skulle kunna skriva ett meddelande där du säger hur du känner och blocka honom när du skickat det.
Ja. Men då vet jag ju inte om han kommer fortsätta dyka upp på gymmet. Och dessutom, eller kanske framför allt: är ett sådant krav verkligen rimligt att ställa?
På ett principiellt plan tycker jag inte att personer ska behöva anpassa sig efter dum skit de gjorde som minderåriga. Jag tror på en andra, en tredje, kanske till och med en fjärde chans, och jag har själv ett track record jag hoppas min omgivning kan förlåta mig för. I detta fall handlar det dessutom om händelser som aldrig polisanmäldes eller ens ifrågasattes. På ett juridiskt plan är denna person totalt oskyldig och även om han inte hade varit det har det gått tio år sedan händelserna inträffade. Även kriminella måste få fortsätta med sina liv, det är väl det straff är till för (i bästa fall). Man ska kunna sona för sina brott och slippa stå till svars för dem i flera decennier.
Men känslomässigt är frågan en helt annan. Jag vill inte ha med den här människan att göra och jag blir ledsen av tanken på att jag skulle behöva förändra mitt beteende för att slippa det. Det borde inte vara så. Det är ju han som har gjort fel, även om det var längesen. Jag tänker på att min upplevelse knappast kan vara unik. Vi vet att hundratusentals människor utsätts för övergrepp och vi vet att förövarna ofta är människor de känner. Människor de haft någon typ av relation med eller som de rört sig i samma sfär som. Oavsett vad som sker efter en sådan händelse kommer ingen av de inblandade försvinna. Och förr eller senare kommer de antagligen stöta på varandra. Det kan vara på en fest eller i ett jobbsammanhang. På en utbildning eller som i mitt fall; på gymmet.
Situationen som uppstår är alltid den samma och aldrig enkel. Vi står mellan att någon ska behöva anpassa sig och/eller att någon ska behöva vara obekväm. I brist på ett juridiskt system känns det på ett sätt rimligt att etablera en social praxis där förövaren är den som stannar hemma, byter träningslokal eller tackar nej till en inbjudan så att den utsatta slipper känna sig rädd eller illa till mods. Samtidigt finns det många exempel på när ett parallellt, oreglerat rättssamhälle lett till att mänskligheten visat sina mest barbariska och destruktiva sidor, och frågan är om det är lönt att öppna en sådan dörr.
Jag vet inte. Jag vill bara hänga på gymmet med de gulliga tanterna ifred.
