Krönika: Jag har ingen ande i min lampa

1992 var året då Sverige var värd för EM i fotboll och där Danmark med Peter Schmeichel i spetsen tog hem hela slutspelet.  

1992 var också året då vår skola och för den delen många andra instanser i samhället firade ett 500-års jubileum.

Jubileet handlade om att fira att Columbus 500 år tidigare ”upptäckte” Amerika. 1992 var med andra ord inte endast ett år då danskarna firade som mest. Hela världen skulle fira Columbus ”upptäckt”.

Lärarna pratade om den 12:e oktober 1492 då Columbus med sitt fartyg Santa Maria landsteg på den ö i ”Västindien” som idag kallas för Bahamas och som Columbus döpte till San Salvador.

Skoldagar dedikerades till att prata om Columbus ”upptäckt”. Vi skulle vara stolta över det faktum att Europa ”upptäckte” och fick kännedom om den ”nya världen”. 1992 var med andra ord ett år då Columbus var minst lika aktuell som Schmeichel och Company.

1992 var dock inte ett unikt år och trenden kvarstod. Både gällande vad som undervisades och på vilket sätt det lärdes ut. Det handlade om berättelser och om vems syn som blev den allmänna sanningen. Det handlade om vems historiebeskrivning vi fick ta del av. Det handlade om vilken del av världshistorien som det lades fokus på.

Columbus sades ha ”upptäckt” Amerika. Indianerna blev benämningen för alla de folkgrupper som bodde och på så vis ”upptäcktes” i de områden som Columbus ”upptäckte”. David Livingstone ”upptäckte” floden Nilen. Man pratade om Afrika som om det vore ett land snarare än en kontinent. Rikard Lejonhjärta och hans korsfarare benämndes i en av våra historieböcker från gymnasietiden som ”de kristna gudstrogna korsfararna som frälste de muhammedanska barbarerna” (när frankerna i själva verket var de extremistiska fundamentalisterna) och när vi väl pratade om Mellanöstern i positiva termer så blev hela regionen reducerad till Aladdin, Jasmine, mattor och massa andar i lampor.  

Men vad som inte sades var att folk har bott i Amerika i tusentals år innan Columbus ”upptäckte” kontinenten. Dessa folkgrupper är inga ”indianer” utan ursprungsbefolkningen i Amerika. ”Västindien” där Columbus landsteg är inte ”Västindien” då det inte ligger väst om Indien (vilket Columbus trodde).

Jag så som många andra har påverkats och påverkas direkt och indirekt av dessa historiebeskrivningar. Det eurocentriska perspektivet måste ändras till ett pluralistiskt och postkolonialt perspektiv, för att bryta de nidbilder som än idag påverkar vår syn på de minoritetsgrupper som lever i Sverige idag och som har sina rötter i de världsdelar som Columbus och hans efterföljare ”upptäckte” för att sedan kolonialisera.

Existerade inte alla de stora civilisationerna som byggde sina riken vid floden Nilen innan Livingstone ”upptäckte” flodens mynning?

Självklart existerade alla dessa civilisationer och vi måste bli ännu bättre på att lyfta den historia som inte bara har med de gamla romarna och grekerna att göra. Jag tänker på Mali och Timbuktu, Al-Andaluz och Cordoba – ja listan är lång över delar av världshistorien som vi aldrig fick möjligheten att ta del av i skolan.

Jag som person har mina rötter i Mellanöstern. Jag är stolt över berättelserna i Tusen och en natt – men jag har ingen ande i min lampa och tänker aldrig reducera mina rötter till att bara bestå av en exotisk panoramabild bestående av mattor och vattenpipor. Jag är mer än bilden av Aladdin. Mina rötter har fötter och det har dina med.