Jag har hostat bort min humor. Jag har hostat i över fem veckor nu. Olika slags hostor. Hösthosta, halshosta och nu senast helveteshostan. Det är den som snott min humor. Det går inte att skratta längre. Så vi har slutat skoja hemma. Ingen idé. Jag har den inte bara, trots att jag jobbar med den. Humorn. Jag tar allt som sägs på allvar och framstår därmed som Nordens tristaste medmänniska och sambo. Jag ”som brukar locka så till skratt” – det kunde en inte tro om mig! Nä, lika lite som jag kunde tro att det var sant att Jan Björklund skulle avgå, den korta tid det fick vara en nyhet/sanning, tills den dementerades. Jag kunde inte ens uttrycka min glädje i skratt, eftersom humorn var borta, men jag kände lättnad. Men tji fick jag, och alla andra, då det visade sig att den nyheten var påhittad av ett program i en datamaskin på riksdagen. Eller vem det nu var. Eller hur det nu var.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Och lika mycket tji fick jag när jag lyssnade på radio – det blir mycket radio när en hostar. Eller det blir mycket radio för mig över huvud taget. Jag lutar mig tillbaka i en sittande, eventuellt hostlindrande position och vilar mig tryggt i famnen på Sveriges radio, litar på mitt kära public service. Men just den där söndagen slutade jag luta mig. Varför ta in en SD-journalist i panelen? Och sedan varför låta Nya tider tala oemotsagda i SVT? Varför denna ängslighet? Varför ge efter? Varför normalisera? Jag förstår så klart det här med yttrandefriheten och att den måste respekteras men det är olagligt med fascism, rasism och nazism. Lagbrott!
Varför respektera respektlösheten hos de respektlösa? Varför?
Det här skapar misstro.
Jag tänker på Olof Palme, och på hans sista tal (tror jag). Hur jag använde det i en föreställning på Folkteatern innan valet. Hur jag läste det utifrån en misstrodd människa, rullade ihop det och lade i en tom/urdrucken flaska Explorer och plumsade ner det i vattnet till framtiden. Att läsas högt, att pillas ut och sätta på kylskåpet. Om en har något. Om en har en magnet. Och har en det, men inget kylskåp, för att en flytt från Marocko och plötsligt blivit 18 år och tvingats avbryta skolan och måste klara sig själv och bo i en bil, så kan en sätta det mot karossen med hjälp av magneten:
”Det samhälle vi vill ha skapar trygga människor som orkar dela med sig av det goda till varandra. Det hårda, egoistiska samhället skapar otrygga människor, som vänder taggarna mot varandra i sin ensamma oro för att bli en av de många, många förlorarna i de få vinnarnas paradis.
I det hårda konkurrenssamhället finns det inte något förtroende människorna emellan. Ty där måste människorna ständigt bekämpa varandra; den som inget har, måste slåss för sina möjligheter att få det bättre.
Och den som har något, måste ängsligt skydda och bevaka det från angrepp. Varje människa blir en medtävlare och ett tänkbart hot. Ur detta föds misstro och misstänksamhet. Ur detta föds slutligen också förtrycket, när de välbeställda tar sig rätten att till skydd för sin egendom och sina privilegier bygga murar mot vanliga människors krav på en mera rättvis fördelning. Det blir ett i längden isande kallt och ödsligt samhälle för alla att leva i.”
Olof Palme 11 februari 1986.
