Det är så att jag är egen företagare. En rödgrön kulturarbetarföretagare. En sån som är ute och spelar och gör föreställningar och sjunger och utbildar och inspirerar. Men även det kräver planering och marknadsföring. Ett litet rum har jag gjort i ordning hemma där jag har min skrivare och alla papper och kvitton och dator. Där sitter jag och försöker koncentrera mig. Men det är lite komplicerat när arbete och hem flyter ihop till en gemensam soppa. Ofta ringer det på hemtelefonen (hör och häpna vi har en sån) och nån vill prata. Jag är på ”jobbet” försöker jag, men det är inte alls lika lätt att sätta gränser när man är hemma. Sen finns det mycket andra saker som pockar på. Gräset står därutanför långt och fluffigt och vill klippas. Det är liksom smidigare att ta sig för än att skriva en krönika eller en ansökan eller en text. Så ser jag att blommorna är torra. Växthuset behöver städas. Diskbänken röjas av så man kommer fram till spisen för att laga sin lunch. Så smäller det i dörren och bonusbarnen kommer hem, ställer frågor, undrar vad jag gör. Så kommer mannen hem alldeles för tidigt för min smak. Ja ni fattar. Det är helt enkelt svårt att ha sitt företag hemmavid. För att få lugn och ro till att skriva och planera hamnar jag gärna på Fröken Brogrens lilla café. Men där slinker det in folk man känner och så är det klippt igen. Och inte ringer man viktiga samtal när kyldisken dundrar lite för högt (de har visst bytt den nu).

Men nu har det hänt. Förändringens vind har blåst sen morgonen jag vaknade med den nya insikten. JAG HAR BLIVIT MED LOKAL! Jag sjunger som Eva Dahlgren – Vem vänder vindarna? Vem får mig att gå dit jag aldrig gått? Jag är dessutom kär i lokalen. Vi har funnit varandra och blivit ett. Jag kan nästan säga att det är ett lika stort under som att hitta en bra man. Då, den där morgonen när jag vaknade började jag direkt kolla på nätet… fult... och jag ringde runt... dyrt. Inget för mig. Men så visste jag att en väninna hade hittat ett fint ställe på Öster och där hade jag ett minne av att det fanns nåt kyffe precis i min smak. Jag smög ner och strök längs väggarna och spanade genom de skitiga rutorna. Jomän där låg den. Ödslig och sjabbig men med full potential. Jag darrade av återhållen lokalåtrå. Denna ska jag ha! Jag ringde direkt och bokade tid för att kolla in den från insidan, spana in lokalens själ. Ville uppleva om vi hade nåt gemensamt. Det hade vi tyckte både lokalen och jag. Men vi hade stjärnorna mot oss. Den skulle inte hyras ut för den skulle renoveras och därmed bli både dyr och o-charmig. Men skam den som ger sig. Mannen som var ansvarig skulle sluta. Kanske ville han vara snäll. Stödja kulturens livsbetingelser. Vad vet jag? Han lät mig få min lokalprins och nu målar jag (med äggoljetempera) och skurar rent med ammoniak och sliter ur gamla äckliga mattor och drar ut 3000 spik och slipar golv och sliter så hårt att jag känner mig som en reumatiker på mornarna. Men jag är kär. Drabbad. 

På nätterna vaknar jag och vill träffa min lokal. Vill vara där. Vara nära. Kan knappt bärga mig förrän ljuset kommer. Min man har accepterat att vi nu är tre i vårt förhållande och hjälper mig förstås. De konkurrerar inte med varandra. För jag kommer inte att lämna honom och flytta hit (bara nån natt då och då). Jag vill bara få mitt eget livsrum och arbetsrum. Och kanske, om du cyklar förbi och ser snäll ut så bjuder jag in dig på en kopp kaffe eller en ny sång – nu när jag har fått ett alldeles eget Eden att skapa i.