Krönika: Jag har bara nio veckor kvar till fattigpensionen

Hur kunde det bli så här?

När jag bestämde mig för att ta ut all tjänstepension på kortast möjliga tid, var det utifrån tanken att jag vet aldrig hur gammal jag blir eller hur frisk och kry jag är. ”Bättre leva ett bra liv medan du vet att du kan”, ungefär så gick mitt inre resonemang. Och jag är långt ifrån ensam. Enligt Pensionsmyndigheten tar över 50 procent av alla pensionärer ut hela tjänstepensionen på kortare tid än livsvarig utbetalning – det innebär att antalet fattigpensionärer kommer att öka katastrofalt framöver.

Jag är i alla fall gift, så vi är två att dela på många utgifter – även om min man också har slut på sin tjänstepension nu till sommaren. Men inom ett par år kommer våra sparade pengar att vara slut, och då måste vi bestämma om vi ska sälja lägenhet och bosätta oss i vårt fritidshus. För vi kommer inte att ha råd med båda. Och tänk om jag skulle bli ensam!

För har man väl börjat ta ut tjänstepensionen finns ingen återvändo, något som absolut borde kunna ändras. Livets förutsättningar kan omkastas även när man är pensionär. Jag, till exempel, var inte gift när jag gjorde mitt val. Livet slutar inte att förändras bara för att man fyllt pension.

Ja, jag har hamnat här av egen kraft och får rätta mun efter matsäcken, men jag blir arg! Det handlar inte bara om att ta bort skillnaden i beskattning mellan pensionärer och arbetande – det blir bara några få hundralappar. Det handlar om en övergripande förändring i hela systemet så att du som pensionär kan leva ett gott liv även utan tjänstepension.

Vi är många som fortsätter jobba. Inte som anställda, utan med lite uppdrag här och där, jag känner lärare som hoppar in som vikarier, andra bekanta som gör timmar inom vården. Och antalet bemanningsföretag med affärsidén att hyra ut pensionärer blir allt fler. Så vadå ”vi måste jobba längre”?  Det gör vi ju redan!

Och är det förresten någon som tittat på helheten anställning-påhugg-bostadstillägg-pension? Vilket är samhällsekonomiskt bäst, att ha pension och komplettera med småjobb efter behov och förmåga, eller att jobba till 67 års ålder?

Och hur är det för alla som gjort hela sitt yrkesliv inom exempelvis vården, är slitna och bara inte orkar mer? Vilket är bäst, att tvingas vara anställd under ytterligare år, eller vara inhoppare och ta enstaka påhugg?

Svar önskas före den 1 juli 2019.