Min nattlampa läcker ljus genom en glipa i gardinen över en obegriplig planet. Jag går ut och tittar upp. Det är en alldeles stjärnklar natt och jag tappar nästan balansen. När faller den där stjärnan som ger mig rätten att önska vad jag vill? Månljuset spelar i små krusningar på sjön och in över gräsmattor och svarta hus och jag noterar i förbigående att hösten snart tagit alla blommor med sig och att kedjan till min gamla cykel behöver smörjas.
Jag kan inte riktigt släppa det jag hört Kerstin Ekman säga på radio, att det finns en guldreserv av humanism i vårt land. Det är mycket vackert sagt och jag hoppas att hon har rätt. Vi vill hjälpa till. Pengar strömmar in till olika hjälpprojekt och jag har själv bäddat mitt samvete i bomull genom att medverka i ett par konserter som arrangerats till förmån för flyktingar från krigets Syrien.
Men jag är uppväxt med den svenske mannens skam över att vara mätt och förskonad, med att maten kommit farande via skedar för mamma, pappa, mormor och hela tjocka släkten och som alltid varit något vi borde ha delat med barnen i Biafra. Jag är uppväxt med bilden av att krig och katastrofer alltid pågår långt härifrån.
Och jag kan aldrig köpa mig fri. Från hög höjd följer vi flyktens myrstigar. Vi är drönare som med majestätisk överblick ser varje rörelse, varje liten människa som bär sina barn och de sista resterna av ett hem på ryggen. Kan vi skilja på dikt och verklighet? Hur mycket har det mediala flödet grumlat vår blick för de som är verkligt lidande? Och hur mycket kan man begära att man ska avstå för andra?
De uti stora världen utsända rapporterar från Lesbos, Budapest, Bryssel och Berlin. Riktiga liv står på spel. Det här är inget digitalt slagfält där vi kan drämma till den elake bossen med några enkla rörelser på en joystick. Det finns inga poäng och extraliv att hämta. Det är som om vi äntligen förstår det nu, sedan bilden av en död liten pojke som spolats upp som drivved på en strand till sist har tagit bakvägen in i våra hjärtan. Som om han smet in i oss under ett obevakat ögonblick medan vi tittade bort.
Jag inbillar mig inte att jag kan fatta hur det känns att lämna sitt hemland och fly från krig och bränder. Absolut inte. Jag har respekt för andras lidande och skulle aldrig bygga ett hus av mina händer och med menande psykologisk blick luta mig fram och viska ”Jag förstår” bara för att jag har läst några artiklar i tidningen och lyssnat på analyserna i radio och tv. Lidande som intellektualiseras blir aldrig begripligt. Man kan bara förstå andra genom egna trauman. Det pratas för mycket. Och det skrivs för mycket. Kanske är den här krönikan bara ytterligare en i raden som är ämnad att framställa krönikören som någon som hyser varma omtankar.
Man säger att världen är liten, men om den vore det skulle jag kunna lyfta min hand och rädda de som drunknade i Medelhavet. Jag skulle kunna ta upp dem och gnugga dem torra. Jag skulle kunna samla upp dem, lyfta bort och placera dem på ett tryggt ställe där det är varmt och bomber inte faller. Kanske fick jag se till att hålla handen tillräckligt högt för att inte slå omkull någon tv-mast eller Eiffeltornet på vägen. Men världen är inte liten på det sättet. Frågan jag bör ställa mig är kanske vem jag är som sitter framför datorn och zoomar in skräcken i andras ögon. Inga stjärnor tycks falla i natt. Bara människor.
