Aldrig tidigare har jag erkänt något så pinsamt i offentligheten: jag förtvivlar när jag måste uthärda opåkallade synpunkter på mig själv i egenskap av kvinna med kvinnokropp. Säkerligen bottnar förtvivlan i att det har skett så ofta, i hela mitt liv. Jag letar i minnet, men kan inte erinra mig en enda manlig sexpartner som inte ogenerat uttryckt sina åsikter om hur jag ser ut, tillsynes helt utan att reflektera över vilka effekter omdömena kan få på objektet.

En del har nöjt sig med en verbal tumme upp eller ned, men de flesta har sett sig nödgade att ge mer detaljerade recensioner av den kropp från vilken jag till min sorg inte kan lösgöra min existens. Det är som att sitta fastsurrad i ett öppet mål. Jag frågar den manlige läsaren: känner du igen dig? Har samtliga personer som fått se dig utan kläder opåkallat delgivit dig listor över din lekamens estetiska höjdpunkter och bottennapp?

Enligt min erotiska historias stolta penisbukett (ingen kvinna jag vrenskats och sportat med har haft synpunkter – onekligen ett intressant spår) är den samlade bedömningen att jag har snygga bröst och snygg röv, men allt annat är jävligt problematiskt, uppriktigt sagt.

Ja, jag har skrivit fem romaner och över trettio pjäser, jag är en mänsklig varelse med vilken man kan ha utbyte, och nog kan jag knulla rimligt bra, men liksom… kan vi tala öppet om folkhälsoproblemet ”bukfetma”? Det förhöjer risken för flera allvarliga sjukdomar, vilket jag aldrig skulle ha känt till om inte herrarna i sin vänlighet förklarat det för mig. Dessutom kan man inte bortse från att… ja, att det finns normer som vi alla är genomsyrade av, alla män i alla fall, och enligt dessa normer är bilringar faktiskt ingen höjdare.

Är det männens fel? Icke! Det är ett vedertaget faktum, och vi har blott att slå ut med armarna i en hjälplös gest. Detta hade ju varit möjligt att åtgärda, inte lätt, men möjligt. Problemet är bara att vissa förflutna kundgrupper ansåg att jag var för mager. ”Du har ju inga höfter. Jag tycker om dig, men egentligen ska ju saker sticka ut på en kvinna.” Saker ska sticka ut, men någon annanstans än där de sticker ut just nu, alltså. Men hur fan ska jag fixa det? Jag har inte råd att suga ut och spruta in saker på klinik.

En del vill att man ska utveckla anorexi, andra att man ska ha ”former”. Gemensamt har de hänvisningen till det ”ideal” de personligen favoriserar. Är de får? Kan de inte åtminstone stå för sin personliga smakriktning i stället för att leka att veckotidningarna är deras mammor? Mammor som de kanske i barndomen önskade skulle vara mjuka att krama, och leka med dem i stället för att vrålhungriga se sig i spegeln och undra om pappa fortfarande tyckte att de var ärtiga.

Jag hör aldrig mina manliga vänner beskriva den här problematiken. ”Jag älskar Maggan, men hon säger att jag har för tunna vader… vet du hur man tränar vaderna? Det första jag tänker på när jag vaknar, och det sista innan jag somnar, är mina skitfula vader.” Nej, något sådant har jag aldrig hört.

Kan jag inte få bli riktigt gammal snart? Jag vill bli så gammal att jag slipper den livslånga sorg som är att vara en riktig människa instängd i en kropp som blir hårdare skärskådad i takt med att hjärtat friläggs. 

För övrigt anser jag att Biffen Larsson, 53, i Vartofta borde göra något åt sin dubbelhaka – pronto. Det här håller inte längre, Biffen.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.