Jag har alltid varit emot grundskolebetygen. Jag var emot dem när jag var 14, och jag är fortfarande emot dem såhär 30 år senare. Men frågan är politiskt död och anses i bästa fall vara lika utopisk som sex timmars arbetsdag. Jag förstår inte varför. Friskolereformen har lett till en avgrundsdjup skolsegregation. Var femte 15-åring kan klassificeras som funktionell analfabet. Pojkar halkar efter och Pisa-resultaten lyser rött gång efter gång.  En betygsfri skola är snart det enda som inte prövats för att råda bot på det krisande svenska utbildningsväsendet. 

Så varför betyg, egentligen? Det vanligaste argumentet brukar vara betygens funktion som urvalsinstrument och konkurrensmedel. Jag hade möjligen kunnat köpa det om betygen varit objektiva, satta centralt av en oberoende betygsättare med tjocka glasögon i en bunker på Skolverkets kontor. Men så är det ju inte. Betygen är dessutom högre på friskolorna än på de kommunala skolorna, trots att eleverna uppvisar ungefär samma kunskaper, och så länge det finns en sådan orättvisa inbyggd i systemet är det såklart inte rimligt att betygen blir avgörande för våra barns framtid.

Lärarna som sätter betygen är för övrigt Sverige mest stressade och sjukskrivna yrkesgrupp. Kanske kunde en betygsfri skola ge positiva resultat även på de katastrofsiffrorna? 

Det finns inte heller särskilt många mätbara relationer mellan betyg och motivation. En del elever stimuleras säkert av betygsjakten, men för minst lika många blir betygsstressen hämmande. Tidiga betyg ska visserligen vara ett sätt att i god tid fånga upp de elever som behöver extra stöd, men vad hjälper det när det där extra stödet ofta kräver föräldrar och vårdnadshavare som aktivt krigar sig till det? Arbetarklasskillar och invandrarkillar, som idag presterar sämst och får minst stöd hemifrån, fastnar i en antipluggkultur som i värsta fall leder till ett livslångt utanförskap. Helt i onödan. En betygsfri grundskola skulle ge fler ungar som hamnat på efterkälken möjligheten att börja på en ny kula på gymnasiet. 

Jag fick mina första betyg i årskurs åtta. Då var det siffror som gällde och jag hade 1:or och 2:or i det mesta. Jag var omogen, ofokuserad, skitjobbig och definitivt inte redo att leverera det som mina lärare ville ha. Hade jag gått högstadiet idag hade jag förmodligen inte gått ut överhuvudtaget. Men jag kom av någon outgrundlig anledning ändå in på mitt önskade program på gymnasiet, och där gick det bättre. Såklart. Det händer mycket med en tonåring på ett år eller två. Jag antar att det kallas mognadsprocess. Jag tog studenten som alla andra och ett halvt liv senare har jag lyckats ganska bra. Jag har studerat på universitet. Forskat. Tagit lärarexamen. Inte illa pinkat från någon som gick i OBS-klass i halva högstadiet.   

Ändå, eller kanske just därför, är jag fortfarande brinnande motståndare till betygen. Grundskolan är obligatorisk för alla. Då ska alla också lämna den med samma möjligheter. 

För övrigthar temperaturen utanför min dörr fluktuerat med fyrtio (40) grader den här veckan. 35 minus ena dagen, 5 plus en annan. Klimatförändringar i realtid.