Min lägenhet är nedpackad i lådor, minnen är förpassade till soptippen och jag har färgat håret. Visst låter det som att jag är mitt uppe i en separation? Och delvis är det så. 

Jag har gjort slut med mitt arbete, sagt upp mig. Än så länge har jag inte bestämt om jag har gjort slut med mitt yrke också. Men vi är definitivt på paus. Tar lite tid isär för att fundera på hur vår framtid ska se ut, om vi ens har en framtid tillsammans. 

Förutsättningarna finns ju där, det kan vara givande, spännande och utmanande. Och det är ju faktiskt inte som att jag bara ger upp. Jag har kämpat, engagerat mig, jobbat över, gjort mer än vad jag behöver, skrattat och gråtit. Men att ge och ge utan att få tär på en och är ungefär lika givande som att dra mina bara knän i grus. 

Det är inte pengarna jag pratar om, även om socionomer liksom andra yrkesgrupper som tar hand om och ansvarar för människor är kraftigt underbetalda. Men det jag känner just nu skulle inte försvinna även om min månadslön fördubblades. Det som skaver är att möjligheten att använda sin kompetens är begränsad av bristen på resurser. Eller brist och brist, människor som behöver hjälp är ingen prioritet i samhället. På samma sätt som vi som jobbar med dessa människor inte har någon status.

Och det gör mig så fruktansvärt förbannad att exempelvis barn som haft en allt annat än bra start i livet får nöja sig med ”vi gör så gott vi kan”. För det duger faktiskt inte. Jag kan inte luta mig mot det och känna mig tillfreds. Det är ett sådant slöseri med kompetens och slöseri med människors liv. Och det är väl bevisat att människan blir deprimerad både av att inte kunna utnyttja sin fulla potential samt att vara utan inflytande? Om inte annat så är det precis vad som händer med mig. 

Samtidigt som politiker och samhället förfasas över ungas ohälsa, skjutningar, gäng och droger så verkar det uppenbarligen omöjligt att förstå att det behöver satsas i tid. 

Jag är inte det minsta insatt i hur man lägger en budget för en stadsdel eller en kommun men något är uppenbarligen helt ruttet med de val som görs i dag. Jag förstår att det jag vill skulle kosta massor med pengar, framför allt i ökade personalkostnader. Men vad gör exempelvis ett nytt spårvagnsnät när människor bokstavligen går under på dess ändhållplatser? 

Det gör mig arg, ledsen och uppgiven att jag vill hoppa av. Jag behövs och jag kan verkligen göra skillnad. Jag har sett bevis på det ett antal gånger. Men det räcker inte. Inte för mig.

Ingen stannar kvar, eller bör stanna kvar i en relation där du förvisso blir lyssnad på men ingenting händer. Så medan du talar allt tydligare med ökad röstvolym, så som vissa gör när någon råkar bryta lite på ett annat språk, så ska du samtidigt föra någon annans talan. Vara rösten åt de som inte har någon alls. Tills stämbanden har återhämtat sig så får min paus fortgå. När jag är redo igen hoppas jag att politikerna har lyckats med den oerhört kluriga uppgiften att se sambandet mellan orsak och verkan.