Jag vill inte skriva om nazister som hotar asylboenden eller bränner ner dom. 

Jag vill inte skriva om politiker som sverigedemokrater, moderater eller sossar som levererar i princip samma politik. 

Jag vill inte skriva om polisen som vill göra rutinkontroller. Jag vill inte skriva om hur Säpo är ett skämt.

Jag vill inte skriva om Frankrike eller flaggor på facebook. 

Jag vill inte skriva om paranojiga tanter som anklagar ungdomar på tunnelbanan för att vara terrorister när deras enda ”brott” varit att ha mörkare hår och en träningsväska över axeln, på väg till gymmet. 

Jag vill inte skriva om rasistiska tanter som puttar äldre somaliska damer på Karlaplan.

Eller om Konstfack som säger sig vilja jobba med representation men precis anställde ännu en vit kvinna som lärare. 

Jag vill inte skriva om hur Kleerup slipper att ens kommentera alla sina drogskandaler i Så mycket bättre, när våra ungdomar i orten trakasseras, rasprofileras och jagas som om de vore maffiabossar för att de röker en spliff då och då. 

Det är mycket jag inte vill skriva om. 

Men för att orka så försöker jag att fokusera på de bra sakerna. 

Som att en vän berättar att en av förskolorna som hon jobbat med i Botkyrka har gått från att vara i totalt kaos till en förskola som är så bra att den fungerar som exempel för andra skolor. En förskola som våra barn i orten förtjänar. 

Eller alla fina volontärer på transitboendet i Botkyrka som spenderar nästan all sin fritid med att ta nattpass, morgonpass, laga mat, skämta och prata med de boende. 

Om min kusin som gifte sig utan att behöva ett stort pampigt bröllop utan bara körde med det som egentligen räcker längst: familj, vänner och riktig kärlek. 

Jag vill skriva om Läxhjälpen som Megafonen håller i varje onsdag på mötesplatsen Albys hjärta. 

Om våra nätverk som organiserar sig för att ta plats i de offentliga rummen och som tillsammans bara blir starkare för att kämpa för ett rättvisare samhälle. 

Jag vill berätta om vernissagen på Alby bibliotek av gruppen ”våga måla” med mammor från orten som lärt varandra att måla de finaste tavlorna. 

Eller om mina gamla kollegor på Alby fritidsgård som gör det bästa jobb man kan göra som fritidsledare, för ungdomar. 

Om Ison och Fille i Så mycket bättre. Kungar över allt, länge leve dom. 

Jag vill berätta om mina syskonbarn och kusinbarn som lyser upp alla rum de är i med sina skratt. 

Och nu, med risk för att låta cheezy, så citerar jag Katniss i sista scenen på The Hunger Games. Jag gör listor i mitt huvud med allt bra som människor gör för att kunna orka med mardrömmarna.